Markus 5

₁Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön. ₂Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där; ₃han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom; ₄ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom. ₅Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar. ₆När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom ₇och ropade med hög röst och sade: ”Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.” ₈Jesus skulle nämligen just säga till honom: ”Far ut ur mannen, du orene ande.” ₉Då frågade han honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade honom: ”Legion är mitt namn, ty vi äro många.” ₁₀Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten. ₁₁Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet. ₁₂Och de bådo honom och sade: ”Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.” ₁₃Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön. ₁₄Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett. ₁₅När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad. ₁₆Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen. ₁₇Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område. ₁₈När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom. ₁₉Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: ”Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.” ₂₀Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.

₂₁Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön. ₂₂Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter ₂₃och bad honom enträget och sade: ”Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.” ₂₄Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom.

₂₅Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år, ₂₆och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne. ₂₇Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel. ₂₈Ty hon tänkte: ”Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.” ₂₉Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga. ₃₀Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?” ₃₁Hans lärjungar sade till honom: ”Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: ’Vem rörde vid mig?’” ₃₂Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta. ₃₃Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen. ₃₄Då sade han till henne: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.”

₃₅Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: ”Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.” ₃₆Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: ”Frukta icke, tro allenast.” ₃₇Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder. ₃₈Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt. ₃₉Och han gick in och sade till dem: ”Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.” ₄₀Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg. ₄₁Och han tog flickan vid handen och sade till henne: ”Talita, kum” (det betyder: ”Flicka, jag säger dig, stå upp”). ₄₂Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad. ₄₃Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.