när jag botar Israel,
då skall Efraims synd avslöjas
och Samariens illdåd.
Ty de handlar svekfullt,
tjuvar tar sig in,
och där ute härjar rövarband.
De betänker inte
att jag minns allt ont de gjort.
Nu är de kringrända av sina dåd,
som är uppenbara för mig.
Med sin ondska gläder de kungen
och med sin lögnaktighet furstarna.
Alla är de äktenskapsbrytare,
de liknar en glödande ugn,
som bagaren tänder
när han knådar degen
men lämnar medan den jäser.
[---]
Ja, deras hjärtan brinner som en ugn
där de ligger i försåt.
Hela natten pyr deras vrede,
och på morgonen flammar den upp i lågor.
Alla är de heta som en ugn
och förtär sina härskare,
alla deras kungar har fallit,
ingen av dem åkallar mig.
Efraim beblandar sig
med andra folk.
Efraim är en brödkaka
som inte blivit vänd vid baket.
Främlingar har förtärt hans kraft,
men han märker det inte.
Han har fått gråa hår,
men han märker det inte.
Israels högmod vittnar mot honom själv.
De vänder inte tillbaka till Herren, sin Gud,
trots allt som hänt söker de honom inte.
Efraim har blivit som en duva,
godtrogen och utan vett.
De kallar på Egypten,
de går till Assyrien.
Men när de går
kastar jag mitt nät över dem
och drar ner dem som fåglar ur skyn,
jag fångar dem så fort jag hör dem flockas.
Ve över dem! De har flytt från mig.
Död åt dem! De har trotsat mig.
Jag ville befria dem,
men de sprider lögner om mig.
De ropar inte till mig ur hjärtat.
De jämrar sig på sina bäddar,
för säd och vin ristar de sig blodiga.
De är upproriska mot mig.
Det var jag som gjorde dem starka,
men de har ont i sinnet mot mig.
De vänder sig till den som ingen hjälp kan ge.
De har blivit som en slak båge.
Deras furstar skall falla för svärdet
för deras hätska tungors skull.
I Egypten skall man håna dem.
