Psaltaren 22

₂Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.

₃Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,

jag ropar om natten men finner ingen ro.

₄Dock är du den Helige,

till din tron stiger Israels lovsång.

₅På dig förtröstade våra fäder,

de litade på dig, och du kom dem till hjälp.

₆De ropade till dig och blev räddade,

de litade på dig, och du svek dem aldrig.

₇Men jag är en mask, inte en människa,

hånad och föraktad av envar.

₈Alla som ser mig gör narr av mig,

de hånler och skakar på huvudet:

₉»Han har överlämnat sig åt Herren,

nu får Herren gripa in och rädda honom

– han är ju älskad av Herren.«

₁₀Du hjälpte mig ut ur min moders liv,

du lät mig vila trygg vid min moders bröst.

₁₁Från min födelsestund är mitt liv i din hand,

alltsedan jag blev till har du varit min Gud.

₁₂Dröj inte långt borta, jag är i nöd,

och ingen finns som hjälper mig.

₁₃Tjurar skockar sig runt mig,

jag är kringränd av bestar från Bashan.

₁₄De spärrar upp sina gap

som rovlystna, rytande lejon.

₁₅Jag rinner bort likt vatten som slås ut,

benen lossnar i min kropp,

mitt hjärta är som vax,

det smälter i mitt bröst.

₁₆Min mun är torr som en lerskärva,

tungan klibbar vid gommen.

Du lägger mig i gravens mull.

₁₇Hundar samlas runt mig,

jag omringas av en hord av våldsmän.

Händer och fötter är skrumpnade,

₁₈jag kan räkna varje ben i min kropp.

De står där och stirrar på mig,

₁₉de delar mina plagg emellan sig,

de kastar lott om mina kläder.

₂₀Men du, Herre, dröj inte långt borta,

du min styrka, skynda till min hjälp!

₂₁Rädda mig undan svärdet,

mitt liv ur hundarnas våld!

₂₂Rädda mig ur lejonets gap,

mitt arma liv undan vildoxens horn!

₂₃Då skall jag sjunga ditt lov för mina bröder,

i tempelskaran skall jag prisa dig.

₂₄Ni som fruktar Herren, prisa honom,

ära honom, Jakobs ätt,

bäva för honom, Israels ätt!

₂₅Ty han föraktade inte den svage

och vände inte ryggen åt hans nöd,

han dolde inte sitt ansikte

utan hörde hans rop om hjälp.

₂₆Du är källan till min lovsång

i den stora tempelskaran.

Inför dem som fruktar Herren

får jag frambära de offer jag lovat.

₂₇De betryckta får äta och bli mätta,

de som sökt sig till Herren får prisa honom.

– Må ni alltid vara fyllda av livsmod.

₂₈Hela jorden skall minnas vad som skett

och vända om till Herren,

alla folk och stammar skall tillbe inför honom.

₂₉Ty kungamakten är Herrens,

han härskar över folken.

₃₀De som sover i mullen kan inte hylla honom,

de som vilar i jorden kan inte böja knä för honom.

Men jag lever för honom,

₃₁och mina barn skall tjäna honom.

De skall vittna för nya släktled om Herren,

₃₂förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten,

ty han grep in.