Egypten hemsökes med gräshoppor och med mörker.
1Därefter sade Herren till Mose: ”Gå till Farao; ty jag har tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle göra dessa mina tecken mitt ibland dem, 2och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din sonson vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna, och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen att jag är Herren.” 3Då gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: ”Så säger Herren, hebréernas Gud: Huru länge vill du vara motsträvig och icke ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig. 4Ty om du icke vill släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon låta gräshoppor komma över ditt land. 5Och de skola övertäcka marken så att man icke kan se marken; och de skola äta upp återstoden av den kvarleva som har blivit över åt eder efter haglet, och de skola aväta alla edra träd, som växa på marken. 6Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, så ock alla dina tjänares hus och alla egyptiers hus, så att dina fäder och dina faders fäder icke hava sett något sådant, från den dag de blevo till på jorden ända till denna dag.” Och han vände sig om och gick ut ifrån Farao.
7Men Faraos tjänare sade till honom: ”Huru länge skall denne vara oss till förfång? Släpp männen, så att de kunna hålla gudstjänst åt Herren, sin Gud. Inser du icke ännu att Egypten bliver fördärvat?” 8Då hämtade man Mose och Aron tillbaka till Farao. Och han sade till dem: ”I mån gå åstad och hålla gudstjänst åt Herren, eder Gud. Men vilka äro nu de som skola gå?” 9Mose svarade: ”Vi vilja gå både unga och gamla; vi vilja gå med söner och döttrar, med får och fäkreatur; ty en Herrens högtid skola vi hålla.” 10Då sade han till dem: ”Må Herren: vara med eder lika visst som jag släpper eder med edra kvinnor och barn! Där ser man att I haven ont i sinnet! 11Nej; I män mån gå åstad och hålla gudstjänst åt Herren; det var ju detta som I begärden.” Och man drev dem ut ifrån Farao.
12Och Herren sade till Mose: ”Räck ut din hand över Egyptens land, så att gräshoppor komma över Egyptens land och äta upp alla örter i landet, allt vad haglet har lämnat kvar.” 13Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten; och när det blev morgon, förde östanvinden gräshopporna fram med sig. 14Och gräshopporna kommo över hela Egyptens land och slogo i stor mängd ned över hela Egyptens område; en sådan myckenhet av gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller hädanefter komma. 15De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på markens örter i hela Egyptens land.
16Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: ”Jag har syndat mot Herren, eder Gud, och mot eder. 17Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till Herren, eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig.” 18Då gick han ut ifrån Farao och bad till Herren. 19Och Herren vände om vinden och lät en mycket stark västanvind komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens hela område. 20Men Herren förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte Israels barn.
21Därefter sade Herren till Mose: ”Räck din hand upp mot himmelen, så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan taga på det.” 22Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar. 23Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust där de bodde. 24Då kallade Farao Mose till sig och sade: ”Gån åstad och hållen gudstjänst åt Herren; låten allenast edra får och fäkreatur bliva kvar. Också edra kvinnor och barn må gå med eder.” 25Men Mose sade: ”Du måste ock låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt Herren, vår Gud. 26Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla gudstjänst åt Herren, vår Gud. Och förrän vi komma dit, veta vi själva icke vad vi böra offra åt Herren.” 27Men Herren förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville släppa dem. 28Och Farao sade till honom: ”Gå bort ifrån mig, och tag dig till vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.” 29Mose svarade: ”Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma inför ditt ansikte.”
