Den frommes längtan till och glädje i Herren Sebaots gårdar.
För sångmästaren, till Gittít; av Koras söner; en psalm.
Huru ljuvliga äro icke dina boningar,
Herre Sebaot!
Min själ längtar och trängtar
efter Herrens gårdar,
min själ och min kropp
jubla mot levande Gud.
Ty sparven har funnit ett hus
och svalan ett bo åt sig,
där hon kan lägga sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min konung och min Gud.
Saliga äro de som bo i ditt hus;
de lova dig beständigt. Sela.
Saliga äro de människor
som i dig hava sin starkhet,
de vilkas håg står till dina vägar.
När de vandra genom Tåredalen,
göra de den rik på källor,
och höstregnet höljer den med välsignelser.
De gå från kraft till kraft;
så träda de fram inför Gud på Sion.
Herre Gud Sebaot,
hör min bön,
lyssna, du Jakobs Gud. Sela.
Gud, vår sköld, se härtill,
och akta på din smordes ansikte.
Ty en dag i dina gårdar är bättre
än eljest tusen.
Jag vill hellre vakta dörren
i min Guds hus
än dväljas i de ogudaktigas hyddor.
Ty Herren Gud
är sol och sköld;
Herren giver
nåd och ära;
han vägrar icke dem något gott,
som vandra i ostrafflighet.
Herre Sebaot,
salig är den människa
som förtröstar på dig.
