Dom över Israels avgudadyrkan
Sätt hornet till din mun!
Som en örn slår fienden ner på Herrens hus,
ty de har brutit förbundet
och satt sig upp mot min lag.
De ropar till mig: »Min Gud!
Vi israeliter känner dig.«
Israel har förkastat det goda,
fienden skall förfölja honom.
De väljer kungar mot min vilja
och furstar jag inte känns vid.
Av sitt silver och sitt guld
har de gjort sig avgudar
till sitt eget fördärv.
Förkastlig är er tjurkalv, samarier!
Min vrede flammar mot dem.
Hur länge skall de hålla på med sin orenhet?
Vad har Israel med kalven att skaffa?
Den har en hantverkare gjort,
den är inte en gud.
Samariens kalv skall slås i stycken.
Vind sår de,
storm skördar de.
Växande gröda har de inte,
det som spirar ger inte mjöl,
och ger det något slukas det av främlingar.
Israel är uppslukat,
ses nu bland folken
som ett värdelöst kärl.
Israel gick till Assyrien
som en ensam vildåsna.
Efraim köpte sig kärlek.
Även om de köper vänner bland folken
skall jag nu samla ihop dem.
[---]
Efraims många reningsaltaren
har blivit till oreningsaltaren.
Om jag så skriver tusentals lagar för honom
låtsas han inte om dem.
De offrar kött, som de sedan äter,
men Herren vill inte veta av deras offer.
Han minns nu deras skuld
och straffar deras synder:
de måste tillbaka till Egypten.
Israel har glömt sin skapare
och byggt palats.
– Juda har befäst många städer. –
Jag skall sända eld mot dess städer,
den skall härja dess borgar.
