Psalm 139
1För körledaren. Av David, en psalm.
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
2Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
3Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
4Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
5Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
6Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
7Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
8Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
9Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
10skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
11Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
12så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.
13Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
14Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
15min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
16Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.
17Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
18Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig.
19Döda de onda, Gud!
Låt mördarna försvinna,
20de som trotsar dig med sina ränker
och fåfängt höjer sin röst mot dig.
21Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre,
och avsky dem som reser sig mot dig?
22Jag hatar dem med glödande hat,
mina fiender har de blivit.
23Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
24se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen.
