4Hopen av löst folk som följde med blev alltmer lysten på mat, och även israeliterna började klaga igen: »Om vi bara hade kött att äta! 5Minns ni fisken vi åt i Egypten, så mycket vi ville! Och gurkor och meloner, purjolök och rödlök och vitlök. 6Här får vi gå och sukta, här finns ju ingenting. Man ser inget annat än manna.« – 7Mannat liknade korianderfrö och glänste som harts. 8Folket gick runt och samlade upp det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. Sedan kokade man det i gryta eller bakade bröd av det; det smakade som kakor bakade med olja. 9När daggen föll över lägret om natten föll också manna.
10Mose hörde folkets klagan från varje släkt och ur varje tältöppning. Herren greps av häftig vrede, och Mose blev upprörd 11och sade till Herren: »Varför handlar du så illa mot din tjänare? Varför har jag råkat i onåd, varför har du gett mig hela detta folk att bära? 12Är det jag som är deras mor, är det jag som har fött dem? Du säger ju att jag skall bära dem i min famn, som om jag vore amma åt ett dibarn, ända fram till det land som du med ed har lovat deras fäder. 13Var skall jag få kött till hela detta folk, som ligger över mig med sitt klagande och sitt ständiga ’Ge oss kött att äta’? 14Ensam orkar jag inte med detta folk, det är en för tung börda för mig. 15Om du skall behandla mig så, döda mig då hellre. Visa mig den nåden, så att jag slipper det onda du gör mig.«
