1O om mitt huvud vore en källa
och mitt öga en brunn med tårar,
då skulle jag gråta dag och natt
över de fallna i mitt folk.
2O om jag kunde finna
ett rastställe i öknen,
om jag kunde lämna mitt folk
och gå bort ifrån dem!
Alla är de äktenskapsbrytare,
en samling trolösa.
3En spänd pilbåge är deras tunga.
Lögn, inte sanning,
härskar i landet.
De går från illdåd till illdåd
och mig vill de inte veta av,
säger Herren.
4Var på vakt mot era vänner,
lita inte ens på en bror!
En bror bedrar sin bror,
vänner går med förtal.
5Den ene lurar den andre,
de talar inte sanning.
Deras tunga är tränad i lögn.
I sin förvändhet kan de inte 6vända om.
Övergrepp på övergrepp, svek på svek.
De vill inte veta av mig,
säger Herren.
7Därför säger Herren Sebaot:
Jag smälter ner dem och prövar dem.
Vad skall jag ta mig till med mitt folks ondska?
8En skarpslipad pil är deras tunga,
svek är orden i deras mun.
Den ene talar vänligt med den andre,
men i sitt hjärta lägger han försåt.
9Skall jag inte straffa dem för detta?
säger Herren.
Skall jag inte utkräva hämnd
på ett sådant folk?
Klagosång över Jerusalem och Juda
10Jag bryter ut i gråt och klagan över bergen,
i sorgesång över utmarkernas beten.
Ty de är förbrända, ingen färdas där,
ingen boskap hörs råma.
Himlens fåglar och de vilda djuren,
alla har flytt och är borta.
11Jag gör Jerusalem till en ruinhög,
ett tillhåll för schakaler.
Städerna i Juda gör jag till en ödemark
där ingen kan bo.
12Vem är så vis att han begriper detta? Vem har fått ta emot Herrens ord och kan förklara detta? Varför är landet fördärvat, förbränt som en öken där ingen färdas?
13Herren svarade: Därför att de har övergett min lag, som jag har förelagt dem. De har inte lyssnat till mig och inte följt min lag 14utan lytt sina hårda hjärtan, de har följt baalsgudarna, så som deras fäder lärt dem. 15Därför säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag skall ge dem malört att äta och förgiftat vatten att dricka. 16Jag skall skingra dem bland folkslag som varken de eller deras fäder känt till, och jag skall låta svärdet härja bland dem tills jag har förintat dem.
17Kalla på gråterskor, sänd dem hit!
Hämta kunniga kvinnor, sänd dem hit!
18Låt dem genast komma
och stämma upp klagosång över oss,
så att våra ögon fylls av gråt
och tårarna strömmar!
19Hör, klagosång stiger från Sion:
»Allt är förött,
vår skam är stor.
Vi måste lämna vårt land,
vi har drivits bort från våra hem.«
20Kvinnor, lyssna på Herrens ord,
ta emot dem från hans läppar.
Lär era döttrar en klagosång,
lär varandra ett sorgekväde:
21Döden stiger in genom våra fönster,
tränger in i våra borgar,
den rycker bort barnen från gatorna
och de unga från torgen,
22lik av människor ligger
som gödsel på åkrarna,
som mejad säd efter slåtterkarlen,
och ingen samlar upp.
Den sanna stoltheten
23Så säger Herren:
Den vise skall inte vara stolt över sin vishet,
den starke inte över sin styrka,
den rike inte över sin rikedom.
24Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta:
att han har insikt och kunskap om mig,
om att jag, Herren, verkar i kärlek,
i rätt och rättfärdighet på jorden,
ty däri har jag min glädje,
säger Herren.
Yttre och inre omskärelse
25Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall straffa alla som är omskurna: 26Egypten, Juda, Edom, ammoniterna, Moab och alla ökenborna med håret klippt vid tinningarna. Ty alla hednafolk är oomskurna, och hela Israels folk har oomskurna hjärtan.
