Utläggning av berättelsen om Israels ökenvandring. Varning för deltagande i hedniska offermåltider. Kristlig frihet, särskilt i fråga om förtärandet av offerkött, och denna frihets gränser.
1Ty jag vill säga eder detta, mina bröder:
Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet; 2alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses; 3alla åto de samma andliga mat, 4och alla drucko de samma andliga dryck — de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus. 5Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen. 6Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill. 7Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem blevo; så är ju skrivet: Folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka. 8Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag. 9Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna. 10Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av ”Fördärvaren”. 11Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss. 12Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller. 13Inga andra frestelser hava mött eder än sådana som vanligen möta människor. Och Gud är trofast; han skall icke tillstädja att I bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen härda ut i den.
14Alltså, mina älskade, undflyn avgudadyrkan. 15Jag säger detta till eder såsom till förståndiga människor; själva mån I döma om det som jag säger. 16Välsignelsens kalk, över vilken vi uttala välsignelsen, är icke den en delaktighet av Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är icke det en delaktighet av Kristi kropp? 17Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda kropp, ty alla få vi vår del av detta ena bröd. 18Sen på det lekamliga Israel: äro icke de som äta av offren delaktiga i altaret?
19Vad vill jag då säga härmed? Månne att avgudaofferskött är någonting, eller att en avgud är någonting? 20Nej, det vill jag säga, att vad hedningarna offra, det offra de åt onda andar och icke åt Gud; och jag vill icke att I skolen hava någon gemenskap med de onda andarna. 21I kunnen icke dricka Herrens kalk och tillika onda andars kalk; I kunnen icke hava del i Herrens bord och tillika i onda andars bord. 22Eller vilja vi reta Herren? Äro då vi starkare än han?
23”Allt är lovligt”; ja, men icke allt är nyttigt. ”Allt är lovligt”; ja, men icke allt uppbygger. 24Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.
25Allt som säljes i köttboden mån I äta; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning därom. 26Ty
jorden är Herrens, och allt vad därpå är.
27Om någon av dem som icke äro troende bjuder eder till sig och I viljen gå till honom, så mån I äta av allt som sättes fram åt eder; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning därom. 28Men om någon då säger till eder: ”Detta är offerkött”, så skolen I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken till känna, och för samvetets skull — 29jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varför skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete? 30Om jag äter därav med tacksägelse, varför skulle jag då bliva smädad för det som jag tackar Gud för?
31Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I gören, så gören allt till Guds ära. 32Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar eller för greker eller för Guds församling; 33varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva frälsta.
