1 Korintierbrevet 11

₂Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av mig.

₃Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud. ₄Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller profeterar, han vanärar sitt huvud. ₅Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat. ₆Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja sig. ₇En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet. ₈Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen. ₉Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull. ₁₀Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en ”makt”, för änglarnas skull. ₁₁Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen, eller mannen utan kvinnan. ₁₂Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan; men alltsammans är av Gud. — ₁₃Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud? ₁₄Lär icke själva naturen eder att det länder en man till vanheder, om han har långt hår, ₁₅men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår? Håret är ju henne givet såsom slöja. ₁₆Om nu likväl någon vill vara genstridig, så må han veta att vi för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds församlingar.

₁₇Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring. ₁₈Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så är. ₁₉Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som hålla provet.

₂₀När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas; ₂₁ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för mycket. ₂₂Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta och dricka? Eller är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.

₂₃Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd ₂₄och tackade Gud och bröt det och sade: ”Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.” ₂₅Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: ”Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.”

₂₆Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer. ₂₇Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod. ₂₈Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken. ₂₉Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig. ₃₀Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och ganska många äro avsomnade. ₃₁Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda. ₃₂Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med världen.

₃₃Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla måltid, så vänten på varandra. ₃₄Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder sammankomst icke bliver eder till en dom.

Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.