1 Korintierbrevet 15

₁Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu stån kvar i, ₂genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid — om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro. ₃Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna, ₄och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje dagen, enligt skrifterna, ₅och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv. ₆Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu leva kvar, medan några äro avsomnade. ₇Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. ₈Allra sist visade han sig också för mig, som är att likna vid ett ofullgånget foster. ₉Ty jag är den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens värdig att kallas apostel, jag som har förföljt Guds församling. ₁₀Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla — dock icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig.

₁₁Det må nu vara jag eller de andra, så är det på det sättet vi predika, och på det sättet I haven kommit till tro.

₁₂Om det nu predikas om Kristus att han har uppstått från de döda, huru kunna då somliga bland eder säga att det icke finnes någon uppståndelse från de döda? ₁₃Om det åter icke finnes någon uppståndelse från de döda, då har icke heller Kristus uppstått. ₁₄Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng, då är ock eder tro fåfäng; ₁₅då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava vittnat mot Gud att han har uppväckt Kristus, som han icke har uppväckt, om det är sant att döda icke uppstå. ₁₆Ja, om döda icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått. ₁₇Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I ären då ännu kvar i edra synder. ₁₈Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat i Kristus. ₁₉Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp, och därav intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor.

₂₀Men nu har Kristus uppstått från de döda, såsom förstlingen av de avsomnade. ₂₁Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom ock genom en människa de dödas uppståndelse. ₂₂Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras levande. ₂₃Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen, därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till. ₂₄Därefter kommer änden, då när han överlämnar riket åt Gud och Fadern, sedan han från andevärldens alla furstar och alla väldigheter och makter har tagit all deras makt. ₂₅Ty han måste regera

₂₉Vad kunna annars de som låta döpa sig för de dödas skull vinna därmed? Om så är att döda alls icke uppstå, varför låter man då döpa sig för deras skull? ₃₀Och varför undsätta vi oss själva var stund för faror? ₃₁Ty — så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av eder, mina bröder — jag lider döden dag efter dag. ₃₂Om jag hade tänkt såsom människor pläga tänka, när jag i Efesus kämpade mot vilddjuren, vad gagnade mig då det jag gjorde? Om döda icke uppstå — låtom oss då äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.

₃₃Faren icke vilse:

₃₅Nu torde någon fråga: ”På vad sätt uppstå då de döda, och med hurudan kropp skola de träda fram?” ₃₆Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött. ₃₇Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända något annat. ₃₈Men Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart frö dess särskilda kropp. ₃₉Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art, boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan, fiskars återigen en annan. ₄₀Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska kropparnas av ett annat slag. ₄₁En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke lik den andra i härlighet. — ₄₂Så är det ock med de dödas uppståndelse: vad som bliver sått förgängligt, det uppstår oförgängligt; ₄₃vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft; ₄₄här sås en ”själisk” kropp, där uppstår en andlig kropp. Så visst som det finnes en ”själisk” kropp, så visst finnes det ock en andlig. ₄₅Så är ock skrivet: Den första människan, Adam, blev en levande varelse med själ. Den siste Adam åter blev en levandegörande ande. ₄₆Men icke det andliga är det första, utan det ”själiska”; sedan kommer det andliga. ₄₇Den första människan var av jorden och jordisk, den andra människan är av himmelen. ₄₈Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska; och sådan som den himmelska är, sådana äro ock de himmelska. ₄₉Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, så skola vi ock bära den himmelskas gestalt.

₅₀Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får förgängligheten oförgängligheten till arvedel. ₅₁Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade, ₅₂och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade. ₅₃Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet. ₅₄Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: Döden är uppslukad och seger vunnen. ₅₅Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? ₅₆Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. ₅₇Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!

₅₈Alltså, mina älskade bröder, varen fasta, orubbliga, alltid överflödande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete icke är fåfängt i Herren.