1 Konungaboken 18

₁En lång tid härefter, på tredje året, kom Herrens ord till Elia; han sade: ”Gå åstad och träd fram för Ahab, så skall jag sedan låta det regna på jorden.” ₂Då gick Elia åstad för att träda fram för Ahab. Men hungersnöden var då stor i Samaria. ₃Och Ahab kallade till sig Obadja, sin överhovmästare; men Obadja dyrkade Herren med stor iver. ₄Och när Isebel utrotade Herrens profeter, hade Obadja tagit ett hundra profeter och gömt dem, femtio man åt gången, i en grotta och försett dem med mat och dryck. ₅Ahab sade nu till Obadja: ”Far igenom landet till alla vattenkällor och alla bäckar. Kanhända skola vi finna gräs, så att vi kunna behålla hästar och mulåsnor vid liv och slippa att slakta ned någon boskap.” ₆Och de fördelade mellan sig landet som de skulle draga i genom. Ahab for en väg för sig, och Obadja for en annan väg för sig. ₇När nu Obadja färdades sin väg fram, fick han se Elia komma emot sig. Och han kände igen denne och föll ned på sitt ansikte och sade: ”Är du här, min herre Elia?” ₈Han svarade honom: ”Ja. Gå och säg till din herre: ’Elia är här.’” ₉Då sade han: ”Varmed har jag försyndat mig, eftersom du vill giva din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig? ₁₀Så sant Herren, din Gud, lever, det finnes icke något folk eller något rike dit min herre icke har sänt för att söka efter dig; och om man har svarat: ’Han är icke här’, så har han av det riket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig. ₁₁Och nu säger du: ’Gå och säg till din herre: Elia är här!’ ₁₂Om nu, när jag går ifrån dig, Herrens Ande skulle rycka bort dig, jag vet icke vart, och jag likväl komme med ditt budskap till Ahab, så skulle han dräpa mig, när han icke funne dig. Och dock har ju jag, din tjänare, fruktat Herren allt ifrån min ungdom. ₁₃Har det icke blivit berättat för min herre vad jag gjorde, när Isebel dräpte Herrens profeter, huru jag gömde ett hundra av Herrens profeter, femtio man och åter femtio, i en grotta och försåg dem med mat och dryck? ₁₄Och nu säger du: ’Gå och säg till din herre: Elia är här!’ — för att han skall dräpa mig.” ₁₅Men Elia svarade: ”Så sant Herren Sebaot lever, han vilkens tjänare jag är, redan i dag skall jag träda fram för honom.”

₁₆Då gick Obadja Ahab till mötes och förkunnade detta för honom; och Ahab begav sig åstad för att möta Elia. ₁₇Och när Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: ”Är du här, du som drager olycka över Israel?” ₁₈Han svarade: ”Det är icke jag, som drager olycka över Israel, utan du och din faders hus, därmed att I övergiven Herrens bud, och därmed att du följer efter Baalerna. ₁₉Men sänd nu bort och församla hela Israel till mig på berget Karmel, jämte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyra hundra profeter, som äta vid Isebels bord.” ₂₀Då sände Ahab omkring bland Israels barn och lät församla profeterna på berget Karmel.

₂₁Och Elia trädde fram för allt folket och sade: ”Huru länge viljen I halta på båda sidor? Är det Herren som är Gud, så följen efter honom; men om Baal är det, så följen efter honom.” Och folket svarade honom icke ett ord. ₂₂Då sade Elia till folket: ”Jag allena är kvar såsom Herrens profet, och Baals profeter äro fyra hundra femtio man. ₂₃Må man nu giva oss två tjurar, och må de välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden, utan att tända eld därpå, så vill jag reda till den andra tjuren och lägga den på veden, utan att tända eld därpå. ₂₄Därefter mån I åkalla eder guds namn, men själv vill jag åkalla Herrens namn. Den gud som då svarar med eld, han vare Gud.” Allt folket svarade och sade. ”Ditt förslag är gott.” ₂₅Då sade Elia till Baals profeter: ”Väljen ut åt eder den ena tjuren och reden till den, I först, ty I ären flertalet; åkallen därefter eder guds namn, men eld fån I icke tända.” ₂₆Då togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedan åkallade de Baals namn från morgonen ända till middagen och ropade: ”Baal, svara oss.” Men icke ett ljud hördes, och ingen svarade. Och alltjämt haltade de åstad kring altaret som man hade gjort. ₂₇När det så blev middag, gäckades Elia med dem och sade: ”Ropen ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något att begrunda, eller ock har han gått avsides, eller är han på resa; kanhända sover han, men då skall han väl vakna.” ₂₈Då ropade de ännu högre och ristade sig, såsom deras sed var, med svärd och spjut, så att blodet kom ut på dem. ₂₉När det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt raseri, och höllo så på ända till den tid då spisoffret frambäres. Men icke ett ljud hördes, ingen svarade, och ingen tycktes heller akta på dem.

₃₀Och Elia sade till allt folket: ”Träden hitfram till mig.” Så trädde nu allt folket fram till honom. Då satte han åter i stånd Herrens altare, som hade blivit nedrivet. ₃₁Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar — den mans, till vilken detta Herrens ord hade kommit: ”Israel skall vara ditt namn.” ₃₂Och han byggde av stenarna ett altare i Herrens namn och gjorde omkring altaret en grav, stor nog för ett utsäde av två sea-mått. ₃₃Därefter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den på veden. ₃₄Sedan sade han: ”Fyllen fyra krukor med vatten, och gjuten ut vattnet över brännoffret och veden.” Han sade ytterligare: ”Gören så ännu en gång.” Och de gjorde så för andra gången. Därefter sade han: ”Gören så för tredje gången.” Och de gjorde så för tredje gången. ₃₅Och vattnet flöt runt omkring altaret; och han lät fylla också graven med vatten. ₃₆Då nu tiden var inne att frambära spisoffret, trädde profeten Elia fram och sade: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bliva kunnigt att du är Gud i Israel, och att jag är din tjänare, och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. ₃₇Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk förnimmer att det är du, Herre, som är Gud, i det att du vänder om deras hjärtan.” ₃₈Då föll Herrens eld ned och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven. ₃₉När allt folket såg detta, föllo de ned på sina ansikten och sade: ”Herren är det som är Gud! Herren är det som är Gud!” ₄₀Men Elia sade till dem: ”Gripen Baals profeter; låten ingen av dem komma undan.” Och de grepo dem. Och Elia lät föra dem ned till bäcken Kison och slakta dem där. ₄₁Och Elia sade till Ahab: ”Begiv dig ditupp, ät och drick, ty jag hör bruset av regn.” ₄₂Då begav sig Ahab ditupp för att äta och dricka. Men Elia steg upp på Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och sänkte sitt ansikte mellan sina knän. ₄₃Och han sade till sin tjänare ”Gå upp och skåda ut åt havet.” Denne gick då upp och skådade ut, men sade: ”Jag ser ingenting.” Så tillsade han honom sju gånger att gå tillbaka. ₄₄När han då kom dit sjunde gången sade han: ”Nu ser jag ett litet moln, icke större än en mans hand, stiga upp ur havet.” Då sade han: ”Gå upp och säg till Ahab: Spänn för och far ned, så att regnet icke håller dig kvar.” ₄₅Och i ett ögonblick förmörkades himmelen av moln och storm, och ett starkt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till Jisreel. ₄₆Men Herrens hand hade kommit över Elia, så att han omgjorde sina länder och sprang framför Ahab ända till inemot Jisreel.