1 Samuelsboken 14

₁Så hände sig nu en dag att Jonatan, Sauls son, sade till sin vapendragare: ”Kom, låt oss gå över till filistéernas utpost där på andra sidan.” Men han omtalade det icke för sin fader. ₂Saul vistades då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron, och folket som han hade hos sig utgjorde vid pass sex hundra man; ₃och Ahia, son till Ahitub, som var broder till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, Herrens präst i Silo, bar då efoden. Och folket visste icke om, att Jonatan hade gått bort. ₄Men i passet, där Jonatan sökte gå över för att komma till filistéernas utpost, låg på vardera sidan en brant klippa; den ena hette Boses och den andra Sene. ₅Den ena klippan reste sig i norr, mitt emot Mikmas, den andra i söder, mitt emot Geba. ₆Och Jonatan sade till sin vapendragare: ”Kom, låt oss gå över till dessa oomskurnas utpost; kanhända skall Herren göra något för oss. Ty intet hindrar Herren att giva seger genom få likasåväl som genom många.” ₇Hans vapendragare svarade honom: ”Gör allt vad du har i sinnet. Gå du åstad; jag följer dig vart du vill.” ₈Då sade Jonatan: ”Välan, vi skola gå över till männen där och laga så, att de få se oss. ₉Om de då säga till oss så: ’Stån stilla, till dess vi komma fram till eder’, då skola vi stanna där vi äro och icke stiga upp till dem. ₁₀Om de däremot säga så: ’Kommen hitupp till oss’, då skola vi stiga ditupp, ty då har Herren givit dem i vår hand; detta skall för oss vara tecknet härtill.” ₁₁När nu de två hade blivit synliga för filistéernas utpost, sade filistéerna: ”Se, hebréerna krypa ut ur hålen där de hava gömt sig.” ₁₂Därpå ropade utpostens manskap till Jonatan och hans vapendragare och sade: ”Kommen hitupp till oss, så skola vi väl lära eder!” Då sade Jonatan till sin vapendragare: ”Följ mig ditupp, ty Herren har givit dem i Israels hand.” ₁₃Och Jonatan klättrade på händer och fötter uppför, och hans vapendragare följde honom. Och de föllo för Jonatan; och hans vapendragare gick efter honom och gav dem dödsstöten. ₁₄I det första anfallet nedgjorde så Jonatan och hans vapendragare vid pass tjugu män, på en sträcka av vid pass ett halvt plogland. ₁₅Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt folket; utposterna och de som hade gått ut för att härja grepos ock av förskräckelse. Och marken darrade, så att en förskräckelse ifrån Gud uppstod.

₁₆Och Sauls väktare i Gibea i Benjamin fingo se att hopen var i upplösning, och att man sprang hit och dit. ₁₇Då sade Saul till folket som han hade hos sig: ”Hållen mönstring och sen efter, vem som har gått ifrån oss.” När de då höllo mönstring, funno de att Jonatan och hans vapendragare icke voro där. ₁₈Då sade Saul till Ahia: ”För hit Guds ark.” Ty Guds ark fanns på den tiden bland Israels barn. ₁₉Medan Saul ännu talade med prästen, tilltog larmet i filistéernas läger allt mer och mer. Då sade Saul till prästen: ”Låt det vara.” ₂₀Och Saul och allt det folk som han hade hos sig församlade sig och drogo till stridsplatsen; där fingo de se att den ene hade lyft sitt svärd mot den andre, så att en mycket stor förvirring hade uppstått. ₂₁Och de hebréer som sedan gammalt lydde under filistéerna, och som hade dragit hitupp med dem och voro här och där i lägret, dessa slöto sig nu ock till de israeliter som anfördes av Saul och Jonatan. ₂₂Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filistéerna flydde, satte alla dessa också efter dem och deltogo i striden. ₂₃Så gav Herren Israel seger på den dagen, och striden fortsattes ända bortom Bet-Aven.

₂₄När nu Israels män på den dagen voro hårt ansträngda, band Saul folket med följande ed: ”Förbannad vare den man som förtär någon föda före aftonen, och innan jag har tagit hämnd på mina fiender.” Så smakade då ingen av folket någon föda. ₂₅Och när de allasammans kommo in i skogsbygden, låg honung på marken. ₂₆Men när folket hade kommit in i skogsbygden och fått se den utflutna honungen, vågade dock ingen föra handen upp till munnen, ty folket fruktade för eden. ₂₇Jonatan däremot hade icke hört, när hans fader band folket med eden; därför räckte han ut staven som han hade i sin hand och doppade dess ända i honungskakan, och förde så handen till munnen; då kunde hans ögon åter se klart. ₂₈Men en man bland folket tog till orda och sade: ”Din fader har bundit folket med en dyr ed och sagt: ’Förbannad vare den man som idag förtär någon föda.’” Och folket var uttröttat. ₂₉Jonatan svarade: ”Min fader har därmed dragit olycka över landet. Sen huru klara mina ögon hava blivit, därför att jag smakade något litet av honungen här. ₃₀Huru mycket mer, om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet som de hade tagit från sina fiender — huru mycket större skulle icke då filistéernas nederlag hava blivit!” ₃₁Emellertid slogo de filistéerna på den dagen och förföljde dem från Mikmas till Ajalon. Och folket var mycket uttröttat. ₃₂Därför kastade sig folket över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken; och folket åt sedan köttet med blodet i. ₃₃När man berättade detta för Saul och sade: ”Se, folket syndar mot Herren genom att äta kött med blodet i”, utropade han: ”I haven handlat brottsligt. Vältren nu fram till mig en stor sten.” ₃₄Och Saul sade vidare: ”Gån ut bland folket och sägen till dem ’Var och en före fram till mig sin oxe och sitt får, och slakten dem här och äten; synden icke mot Herren genom att äta köttet med blodet i.’” Då förde allt folket, var och en med egen hand, om natten fram sina oxar och slaktade dem där. ₃₅Och Saul byggde ett altare åt Herren; detta var det första altare som han byggde åt Herren.

₃₆Och Saul sade: ”Låt oss i natt draga ned och förfölja filistéerna och anställa plundring bland dem, ända till dess det bliver dager i morgon, och låt oss laga så, att ingen av dem bliver kvar.” De svarade: ”Gör allt vad dig täckes.” Men prästen sade: ”Låt oss träda fram hit till Gud.” ₃₇Då frågade Saul Gud: ”Skall jag draga ned och förfölja filistéerna? Vill du då giva dem i Israels hand?” Men han gav honom intet svar den dagen. ₃₈Då sade Saul: ”Kommen hitfram, alla I folkets förnämsta män, för att I mån få veta och se vari den synd består, som i dag har blivit begången. ₃₉Ty så sant Herren lever, han som har givit Israel seger: om den ock vore begången av min son Jonatan, skall han döden dö.” Men ingen bland allt folket svarade honom. ₄₀Då sade han till hela Israel: ”Ställen I eder på ena sidan, så vill jag med min son Jonatan ställa mig på andra sidan.” Folket svarade Saul: ”Gör vad dig täckes.” ₄₁Och Saul sade till Herren, Israels Gud: ”Låt sanningen komma i dagen.” Då träffades Jonatan och Saul av lotten, och folket gick fritt. ₄₂Saul sade: ”Kasten lott mellan mig och min son Jonatan.” Då träffades Jonatan av lotten. ₄₃Saul sade till Jonatan: ”Omtala för mig vad du har gjort.” Då omtalade Jonatan det för honom och sade: ”Med ändan av staven som jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade därpå — och så skall jag nu dö!” ₄₄Saul svarade: ”Ja, Gud straffe mig nu och framgent: du måste döden dö, Jonatan.” ₄₅Men folket sade till Saul: ”Skulle Jonatan dö, han som har förskaffat Israel denna stora seger? Bort det! Så sant Herren lever, icke ett hår från hans huvud skall falla till jorden; ty med Guds hjälp har han i dag utfört detta.” Och folket köpte Jonatan fri ifrån döden. ₄₆Och Saul drog hem, utan att vidare förfölja filistéerna; filistéerna begåvo sig ock hem till sitt.

₄₇När Saul nu hade tagit konungadömet över Israel i besittning, förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot Ammons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och mot filistéerna; och vart han vände sig tuktade han dem. ₄₈Han gjorde mäktiga ting och slog Amalek och räddade så Israel från dess plundrares hand. ₄₉Sauls söner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal. ₅₀Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas' dotter. Hans härhövitsman hette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder. ₅₁Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro söner till Abiel.

₅₂Men kriget mot filistéerna pågick häftigt, så länge Saul levde. Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man tog han honom i sin tjänst.