Sauls seger över amalekiterna. Hans ohörsamhet och förkastelse. Samuel och Agag.
1Men Samuel sade till Saul: ”Det var mig Herren sände att smörja dig till konung över sitt folk Israel. Så hör nu Herrens ord. 2Så säger Herren Sebaot: Jag vill hemsöka Amalek för det som han gjorde mot Israel, att han lade sig i vägen för honom, när han drog upp ur Egypten. 3Så drag nu åstad och slå amalekiterna och giv dem till spillo, med allt vad de hava, och skona dem icke, utan döda både män och kvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, både kameler och åsnor.” 4Då bådade Saul upp folket och mönstrade dem i Telaim: två hundra tusen man fotfolk, och dessutom tio tusen man från Juda.
5När Saul sedan kom till Amaleks stad, lade han ett bakhåll i dalen. 6Men till kainéerna lät Saul säga: ”Skiljen eder från amalekiterna och dragen ned, för att jag icke må utrota eder tillsammans med dem. I bevisaden ju barmhärtighet mot alla Israels barn, när de drogo ut ur Egypten.” Då skilde sig kainéerna från amalekiterna. 7Och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila fram emot Sur, som ligger öster om Egypten. 8Och han tog Agag, Amaleks konung, levande till fånga, och allt folket gav han till spillo, och han slog dem med svärdsegg. 9Men Saul och folket skonade Agag, så ock det bästa och det näst bästa av får och fäkreatur jämte lammen, korteligen, allt som var av värde; sådant ville de icke giva till spillo. All boskap däremot, som var dålig och mager, gåvo de till spillo.
10Då kom Herrens ord till Samuel; han sade: 11”Jag ångrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har vänt sig bort ifrån mig och icke fullgjort mina befallningar.” Detta gick Samuel hårt till sinnes, och han ropade till Herren hela den natten. 12Och bittida om morgonen stod Samuel upp och gick för att möta Saul. Då blev det berättat för Samuel att Saul hade kommit till Karmel och där rest åt sig en minnesstod, och att han sedan hade vänt om och dragit därifrån ned till Gilgal. 13När nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: ”Välsignad vare du av Herren. Jag har nu fullgjort Herrens befallning.” 14Men Samuel sade: ”Vad är det då för ett läte av får som ljuder i mina öron, och vad är det för ett läte av fäkreatur som jag hör?” 15Saul svarade: ”Från amalekiterna hava de fört dem med sig, ty folket skonade det bästa av fåren och fäkreaturen för att offra det åt Herren, din Gud; men det övriga hava vi givit till spillo.” 16Då sade Samuel till Saul: ”Håll nu upp, så vill jag förkunna för dig vad Herren i natt har talat till mig.” Han sade till honom: ”Tala.” 17Samuel sade: ”Se, fastän du var ringa i dina egna ögon, har du blivit ett huvud för Israels stammar, ty Herren smorde dig till konung över Israel. 18Och Herren sände dig åstad och sade: ’Gå och giv till spillo amalekiterna, de syndarna, och strid mot dem, till dess att du har förgjort dem.’ 19Varför har du då icke hört Herrens röst, utan kastat dig över bytet och gjort vad ont är i Herrens ögon?” 20Saul svarade Samuel: ”Jag har ju hört Herrens röst och gått den väg på vilken Herren har sänt mig. Jag har fört hit Agag, Amaleks konung, och givit Amalek till spillo. 21Men folket tog av bytet får och fäkreatur, det bästa av det tillspillogivna, för att offra det åt Herren din Gud, i Gilgal.” 22Då sade Samuel: ”Menar du att Herren har samma behag till brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör Herrens röst?
Nej, lydnad är bättre än offer,
och hörsamhet bättre än det feta av vädurar.
23Ty gensträvighet är trolldomssynd,
och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan.
Eftersom du har förkastat Herrens ord, har han ock förkastat dig, och du skall icke längre vara konung.” 24Saul sade till Samuel: ”Jag har syndat därmed att jag har överträtt Herrens befallning och handlat emot dina ord; ty jag fruktade för folket och lyssnade till deras ord. 25Men förlåt mig nu min synd, och vänd tillbaka med mig, så att jag får tillbedja Herren.” 26Samuel sade till Saul: ”Jag vänder icke tillbaka med dig; ty då du har förkastat Herrens ord, har Herren ock förkastat dig, så att du icke längre får vara konung över Israel.” 27När nu Samuel vände sig om för att gå, fattade han i hörnet på hans mantel, och den rycktes sönder. 28Och Samuel sade till honom: ”Herren har i dag ryckt Israels konungarike från dig och givit det åt en annan, som är bättre än du. 29Och den Härlige i Israel ljuger icke och ångrar sig icke; ty han är icke en människa, så att han skulle kunna ångra sig.” 30Han svarade: ”Jag har syndat; men bevisa mig dock nu den äran inför de äldste i mitt folk och inför Israel, att du vänder tillbaka med mig, så att jag får tillbedja Herren, din Gud.” 31Då vände Samuel tillbaka och följde med Saul; och Saul tillbad Herren.
32Och Samuel sade: ”Fören fram till mig Agag, Amaleks konung.” Då gick Agag med glatt mod fram till honom. Och Agag sade: ”Välan, snart är dödens bitterhet överstånden.” 33Men Samuel sade: ”Såsom ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa så skall ock din moder bliva barnlös framför andra kvinnor.” Därpå högg Samuel Agag i stycken inför Herren, i Gilgal. 34Sedan begav sig Samuel till Rama; men Saul drog upp till sitt hem i Sauls Gibea. 35Och Samuel ville icke mer se Saul så länge han levde, ty Samuel sörjde över Saul, eftersom Herren ångrade att han hade gjort Saul till konung över Israel.
