1Men David drog upp därifrån och uppehöll sig sedan på En-Gedis bergfästen. 2Och när Saul kom tillbaka från tåget mot filistéerna, omtalade man för honom att David var i En-Gedis öken. 3Då tog Saul tre tusen män, utvalda ur hela Israel, och drog åstad för att söka efter David och hans män på Stenbocksklipporna. 4Och när han kom till boskapsgårdarna vid vägen, fanns där en grotta; då gick han ditin för något avsides bestyr. Men David och hans män sutto längst inne i grottan. 5Då sade Davids män till honom: ”Se, detta är den dag om vilken Herren har sagt till dig: Jag vill nu giva din fiende i din hand, så att du får göra med honom vad du finner för gott.” Då stod David upp och skar oförmärkt av en flik på Sauls mantel. 6Men därefter slog Davids samvete honom, därför att han hade skurit av fliken på Sauls mantel. 7Och han sade till sina män: ”Herren låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle göra detta mot min herre, mot Herrens smorde, att jag skulle uträcka min hand mot honom; han är ju Herrens smorde.” 8Och David höll sina män tillbaka med stränga ord och tillstadde dem icke att överfalla Saul. Men när Saul hade stått upp och gått ut ur grottan och fortsatt sin färd, 9då stod ock David upp och gick ut ur grottan och ropade efter Saul: ”Min herre konung!” När då Saul såg sig tillbaka, böjde David sig ned, med ansiktet mot jorden, och bugade sig. 10Och David sade till Saul: ”Varför hör du på sådana människors ord, som säga att David söker din ofärd? 11Du har ju i dag med egna ögon sett hurusom jag skonade dig, när Herren i dag hade givit dig i min hand i grottan och man uppmanade mig att dräpa dig; jag tänkte: ’Jag vill icke uträcka min hand mot min herre; han är ju Herrens smorde.’ 12Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min hand. Ty därav att jag skar av fliken på din mantel, men icke dräpte dig, må du märka och se att jag icke har velat göra något ont eller begå någon förbrytelse, och att jag icke har försyndat mig mot dig, fastän du traktar efter att taga mitt liv. 13Herren skall döma mellan mig och dig, och Herren skall hämnas mig på dig, men min hand skall icke röra dig. 14Det är såsom det gamla ordspråket säger: ’Från de ogudaktiga kommer vad ogudaktigt är’; därför skall min hand icke röra dig. 15Efter vem har Israels konung dragit ut? Efter vem är det du jagar? Efter en död hund, efter en enda liten loppa! 16Så vare då Herren domare och döme mellan mig och dig; må han se härtill och utföra min sak, ja, må han döma mig fri ifrån din hand.”
17När David hade talat dessa ord till Saul, sade Saul: ”Det är ju din röst, min son David.” Och Saul brast ut i gråt. 18Och han sade till David: ”Du är rättfärdigare än jag, ty du har bevisat mig gott, under det jag har bevisat dig ont. 19Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig, därigenom att du icke har dräpt mig, fastän Herren hade överlämnat mig i din hand. 20Ty när någon träffar på sin fiende, plägar han då låta honom gå sin väg i ro? Herren vedergälle dig med sitt goda för vad du denna dag har gjort mig. 21Och nu vet jag väl att du skall bliva konung, och att Israels konungadöme skall förbliva i din hand. 22Men lova mig nu med ed vid Herren att du icke utrotar mina avkomlingar efter mig och icke utplånar mitt namn ur min faders hus.” 23Då svor David Saul denna ed. Därefter drog Saul hem; men David och hans män drogo upp till borgen.
