Apostlagärningarna 11

₁Men apostlarna och de bröder som voro i Judeen fingo höra att också hedningarna hade tagit emot Guds ord. ₂När så Petrus kom upp till Jerusalem, begynte de som voro omskurna gå till rätta med honom; ₃de sade: ”Du har ju besökt oomskurna män och ätit med dem.” ₄Då begynte Petrus från början och omtalade för dem allt i följd och ordning; han sade:

₅”Jag var i staden Joppe, stadd i bön; då såg jag under hänryckning i en syn någonting komma ned, som liknade en stor linneduk, vilken fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned från himmelen; och det kom ända ned till mig. ₆Och jag betraktade det och gav akt därpå; då fick jag däri se fyrfota djur, sådana som leva på jorden, tama och vilda, så ock krälande djur och himmelens fåglar. ₇Jag hörde ock en röst säga till mig: ’Stå upp, Petrus, slakta och ät.’ ₈Men jag svarade: ’Bort det, Herre! Aldrig har något oheligt eller orent kommit i min mun.’ ₉För andra gången talade en röst från himmelen: ’Vad Gud har förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.’ ₁₀Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan drogs alltsammans åter upp till himmelen. ₁₁Och i detsamma kommo tre män, som hade blivit sända till mig från Cesarea, och stannade framför huset där vi voro. ₁₂Och Anden sade till mig att jag skulle följa med dem, utan att göra någon åtskillnad mellan folk och folk. Också de sex bröder som äro här kommo med mig; och vi gingo in i mannens hus. ₁₃Och han berättade för oss huru han hade sett ängeln träda in i hans hus, och att denne hade sagt: ’Sänd åstad till Joppe och låt hämta Simon, som ock kallas Petrus. ₁₄Han skall tala till dig ord genom vilka du skall bliva frälst, du själv och hela ditt hus.’ ₁₅Och när jag hade begynt tala, föll den helige Ande på dem, alldeles såsom det under den första tiden skedde med oss. ₁₆Då kom jag ihåg Herrens ord, huru han hade sagt: ’Johannes döpte med vatten, men I skolen bliva döpta i helig ande.’ ₁₇Då alltså Gud åt dem hade givit samma gåva som åt oss, som hava kommit till tro på Herren Jesus Kristus, huru skulle då jag hava kunnat sätta mig emot Gud?”

₁₈När de hade hört detta, gåvo de sig till freds och prisade Gud och sade: ”Så har då Gud också åt hedningarna förlänat den bättring som för till liv.”

₁₉De som hade blivit kringspridda genom den förföljelse som utbröt för Stefanus' skull drogo emellertid omkring ända till Fenicien och Cypern och Antiokia, men förkunnade icke ordet för andra än för judar. ₂₀Dock funnos bland dem några män från Cypern och Cyrene, som när de kommo till Antiokia, också talade till grekerna och för dem förkunnade evangelium om Herren Jesus. ₂₁Och Herrens hand var med dem, och en stor skara kom till tro och omvände sig till Herren.

₂₂Ryktet härom nådde församlingen i Jerusalem; och de sände då Barnabas till Antiokia. ₂₃När han kom dit och fick se vad Guds nåd hade verkat, blev han glad och förmanade dem alla att med hjärtats fasta föresats stadigt hålla sig till Herren. ₂₄Ty han var en god man och full av helig ande och tro. Och ganska mycket folk blev ytterligare fört till Herren. ₂₅Sedan begav han sig åstad till Tarsus för att uppsöka Saulus. ₂₆Och när han hade träffat honom, tog han honom med sig till Antiokia. Ett helt år hade de sedan sin umgängelse inom församlingen och undervisade ganska mycket folk. Och det var i Antiokia som lärjungarna först begynte kallas ”kristna”.

₂₇Vid den tiden kommo några profeter från Jerusalem ned till Antiokia. ₂₈Och en av dem, vid namn Agabus, trädde upp och gav genom Andens ingivelse till känna att en stor hungersnöd skulle komma över hela världen; den kom också på Klaudius' tid. ₂₉Då bestämde lärjungarna att de, var och en efter sin förmåga, skulle sända något till understöd åt de bröder som bodde i Judeen. ₃₀Detta gjorde de också, och genom Barnabas och Saulus översände de det till de äldste.