Andens utgjutelse på pingstdagen. Petrus' tal till folket. Församlingens tillväxt, endräkt och förkovran.
1När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med varandra. 2Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade farit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto. 3Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem. 4Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.
5Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen. 6Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av dem. 7Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: ”Äro de icke galiléer, alla dessa som här tala? 8Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget modersmål talas? 9Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må hava vårt hem i Mesopotamien eller Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller provinsen Asien, 10i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller i Libyens bygder, åt Cyrene till, eller vara hitflyttade främlingar från Rom, 11vi må vara judar eller proselyter, kretenser eller araber, alla höra vi dem på våra egna tungomål tala om Guds väldiga gärningar.” 12Så uppfylldes de alla av häpnad och visste icke vad de skulle tänka. Och de sade, den ene till den andre: ”Vad kan detta betyda?” 13Men somliga drevo gäck med dem och sade: ”De äro fulla av sött vin.”
14Då trädde Petrus fram, jämte de elva, och hov upp sin röst och talade till dem:
”I judiske män och I alla Jerusalems invånare, detta mån I veta, och lyssnen nu till mina ord: 15Det är icke så som I menen, att dessa äro druckna; det är ju blott tredje timmen på dagen. 16Nej, här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel:
17Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud,
att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött,
och edra söner och edra döttrar skola profetera,
och edra ynglingar skola se syner,
och edra gamla män skola hava drömmar;
18ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor
skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande,
och de skola profetera.
19Och jag skall låta undertecken synas uppe på himmelen
och tecken nere på jorden:
blod och eld och rökmoln.
20Solen skall vändas i mörker
och månen i blod,
förrän Herrens dag kommer,
den stora och härliga.
21Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn,
han skall varda frälst.
22I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I själva veten, 23denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda. 24Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av döden. 25Ty David säger med tanke på honom:
Jag har haft Herren
för mina ögon alltid,
ja, han är på min högra sida,
för att jag icke skall vackla.
26Fördenskull gläder sig mitt hjärta,
och min tunga fröjdar sig,
och jämväl min kropp
får vila med en förhoppning:
27den, att du icke skall lämna
min själ åt dödsriket
och icke låta din Helige
se förgängelse.
28Du har kungjort mig livets vägar;
du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte.
29Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju ibland oss ännu i dag. 30Men eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade lovat honom att ’av hans livs frukt sätta en konung på hans tron’, 31därför förutsåg han att Messias skulle uppstå, och talade därom och sade att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att hans kropp icke skulle se förgängelse.
32Denne — Jesus — har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla vittna. 33Och sedan han genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern undfått den utlovade helige Anden, har han utgjutit vad I här sen och hören. 34Ty icke har David farit upp till himmelen; fastmer säger han själv:
Herren sade till min herre:
Sätt dig på min högra sida,
35till dess jag har lagt dina fiender
dig till en fotapall.
36Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre och till Messias.”
37När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skola vi göra?” 38Petrus svarade dem: ”Gören bättring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande. 39Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.”
40Också med många andra ord bad och förmanade han dem, i det han sade: ”Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.” 41De som då togo emot hans ord läto döpa sig; och så ökades församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer. 42Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.
43Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken gjordes genom apostlarna. 44Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt; 45de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla, efter som var och en behövde. 46Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud. 47Och allt folket var dem väl bevåget. Och Herren ökade församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.
