Paulus anklagas inför Felix, försvarar sig, kvarhålles såsom fånge i Cesarea.
1Fem dagar därefter for översteprästen Ananias ditned med några av de äldste och en sakförare, Tertullus; dessa anmälde inför landshövdingen klagomål mot Paulus. 2Och sedan denne hade blivit förekallad, begynte Tertullus sitt anklagelsetal; han sade: 3”Att vi genom dig åtnjuta mycken frid och ro, och att genom din försorg, ädle Felix, goda åtgärder hava blivit vidtagna för detta folk, det erkänna vi på allt sätt och allestädes, med många tacksägelser. 4Men för att icke alltför länge besvära dig beder jag att du, i din mildhet, ville höra allenast några få ord av oss. 5Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man, som uppväcker strid bland alla judar i hela världen, och att han är en huvudman för nasaréernas parti. 6Han har ock försökt att oskära helgedomen; därför grepo vi honom, 8och du kan nu själv anställa rannsakning med honom och så skaffa dig kännedom om allt det som vi anklaga honom för.”
9De andra judarna instämde häri och påstodo att det förhöll sig så.
10Då landshövdingen nu gav tecken åt Paulus att han skulle tala, tog han till orda och sade: ”Eftersom jag vet att du nu i många år har varit domare över detta folk, försvarar jag min sak med frimodighet. 11Du kan själv lätt förvissa dig om att det icke är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbedja. 12Och varken i helgedomen eller i synagogorna eller ute i staden har man funnit mig tvista med någon eller ställa till folkskockning. 13Ej heller kunna de inför dig bevisa det som de nu anklaga mig för. 14Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med ’den vägen’, vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fäders Gud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i profeterna, 15och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga. 16Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt samvete inför Gud och människor.
17Så kom jag nu, efter flera års förlopp, tillbaka för att överlämna några allmosor till mitt folk och för att frambära offer. 18Därunder påträffades jag i helgedomen, sedan jag hade låtit helga mig, utan att hava vållat någon folkskockning eller något larm, 19av några judar från provinsen Asien, vilka nu borde vara här tillstädes inför dig och framställa sina klagomål, om de hava något att anklaga mig för. 20Eller ock må dessa som äro här tillstädes säga vad orätt de funno mig skyldig till, när jag stod inför Stora rådet, 21om det icke skulle vara i fråga om detta enda ord, som jag ljudeligen uttalade, där jag stod ibland dem: ’Det är för de dödas uppståndelses skull som jag i dag står inför rätta här bland eder.’”
22Men Felix, som mycket väl kände till ”den vägen”, uppsköt målet och sade: ”När översten Lysias kommer hit ned, vill jag undersöka eder sak.” 23Och han befallde hövitsmannen att hålla honom i förvar, dock så, att man skulle behandla honom milt och icke hindra någon av hans närmaste från att vara honom till tjänst.
24Någon tid därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna; och han lät hämta Paulus och hörde honom om tron på Kristus Jesus. 25Men när Paulus talade med dem om rättfärdighet och återhållsamhet och om den tillstundande domen, blev Felix förskräckt och sade: ”Gå din väg för denna gång; när jag får läglig tid, vill jag kalla dig till mig.” 26Han hoppades också att han skulle få penningar av Paulus, varför han ock ganska ofta lät hämta honom och samtalade med honom.
27När två år voro förlidna, fick Felix till efterträdare Porcius Festus. Och eftersom Felix ville göra judarna sig bevågna, lämnade han Paulus kvar i fängelset.
