Stefanus' tal inför Stora rådet och hans martyrdöd.
1Och översteprästen frågade: ”Förhåller detta sig så?” 2Då sade han:
”Bröder och fäder, hören mig. Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och förrän han bosatte sig i Karran, 3och sade till honom: Gå ut ur ditt land och från din släkt, och drag till det land som jag skall visa dig. 4Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i Karran. Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta därifrån till detta land, där I nu bon. 5Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke hade någon son. 6Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år. 7Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma, sade Gud; sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna plats.
8Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom. Och så födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder.
9Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom 10och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus. 11Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta. 12Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra fäder åstad dit, en första gång. 13Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt. 14Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. 15Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som våra fäder. 16Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i Sikem.
17Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas, som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i Egypten, 18till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste av Josef. 19Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för att dessa icke skulle bliva vid liv.
20Vid den tiden föddes Moses, och han ’var ett vackert barn’ inför Gud. Under tre månader fostrades han i sin faders hus; 21sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom till sig och uppfostra honom såsom sin egen son. 22Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var mäktig i ord och gärningar. 23Men när han blev fyrtio år gammal, fick han i sinnet att besöka sina bröder, Israels barn. 24När han då såg att en av dem led orätt, tog han den misshandlade i försvar och hämnades honom, i det att han slog ihjäl egyptiern. 25Nu menade han att hans bröder skulle förstå att Gud genom honom ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke. 26Dagen därefter kom han åter fram till dem, där de tvistade, och ville förlika dem och sade: ’I män, I ären ju bröder; varför gören I då varandra orätt?’ 27Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och sade: ’Vem har satt dig till hövding och domare över oss? 28Kanske du vill döda mig, såsom du i går dödade egyptiern?’ 29Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i Madiams land och födde där två söner.
30Och när fyrtio år åter voro förlidna, uppenbarade sig för honom, i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske. 31När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst: 32’Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’ Då greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit. 33Och Herren sade till honom: ’Lös dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark. 34Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem. Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten.
35Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: ’Vem har satt dig till hövding och domare?’, honom sände Gud att vara både en hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. 36Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år.
37Det var samme Moses som sade till Israels barn: En profet skall Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik. 38Det var ock han, som under den tid då menigheten levde i öknen, både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva dem åt eder. 39Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten 40och sade till Aron: Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss ut ur Egyptens land. 41Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk. 42Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok:
Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer
under de fyrtio åren i öknen,
I av Israels hus?
43Nej, I buren Moloks tält
och guden Romfas stjärna,
de bilder som I haden gjort för att tillbedja.
Därför skall jag låta eder föras åstad
ända bortom Babylon.
44Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat, som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se. 45Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid. 46Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna ’ett rum till boning’ åt Jakobs Gud. 47Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom. 48Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty det är såsom profeten säger:
49Himmelen är min tron,
och jorden är min fotapall;
vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren,
och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?
50Min hand har ju gjort allt detta.
51I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder. 52Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt, 53I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.”
54När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom. 55Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida. 56Och han sade: ”Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” 57Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom 58och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus. 59Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: ”Herre Jesus, tag emot min ande.” 60Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: ”Herre, tillräkna dem icke denna synd.” Och när han hade sagt detta, avsomnade han.
