Apostlagärningarna 8

₁Och jämväl Saulus hade gillat att man dödade honom.

Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem; och alla, utom apostlarna, blevo kringspridda över Judeens och Samariens landsbygd. ₂Några fromma män begrovo dock Stefanus och höllo en stor dödsklagan efter honom. ₃Saulus åter for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.

₄Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade evangelii ord. ₅Och Filippus kom så ned till huvudstaden i Samarien och predikade Kristus för folket där. ₆Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde, aktade de endräktigt på det som han talade. ₇Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut under höga rop, och många lama och ofärdiga blevo botade. ₈Och det blev stor glädje i den staden.

₉Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med häpnad, och som sade sig vara något stort. ₁₀Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: ”Denne är vad man kallar ’Guds stora kraft’.” ₁₁Och de höllo sig till honom, därför att han genom sina trollkonster under ganska lång tid hade slagit dem med häpnad. ₁₂Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och kvinnor. ₁₃Ja, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt, höll han sig ständigt till Filippus. Och när han såg de stora tecken och kraftgärningar som denne gjorde, betogs han av häpnad.

₁₄Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. ₁₅Och när dessa kommo dit ned, bådo de för dem, att de måtte undfå helig ande; ₁₆ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de voro allenast döpta i Herren Jesu namn. ₁₇De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande. ₁₈När då Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning som Anden blev given, bjöd han dem penningar ₁₉och sade: ”Given ock mig den makten, så att var och en som jag lägger händerna på undfår helig ande.” ₂₀Då sade Petrus till honom: ”Må dina penningar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för penningar. ₂₁Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt hjärta är icke rättsinnigt inför Gud. ₂₂Gör fördenskull bättring och upphör med denna din ondska, och bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må, om möjligt är, bliva dig förlåten. ₂₃Ty jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i orättfärdighetens bojor.” ₂₄Då svarade Simon och sade: ”Bedjen I till Herren för mig, att intet av det som I haven sagt må komma över mig.”

₂₅Och sedan de hade framburit sitt vittnesbörd och talat Herrens ord, begåvo de sig tillbaka till Jerusalem och förkunnade därvid evangelium i många samaritiska byar.

₂₆Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: ”Stå upp och begiv dig vid middagstiden ut på den väg som leder ned från Jerusalem till Gasa; den är tom på folk.” ₂₇Då stod han upp och begav sig åstad. Och se, en etiopisk man for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace, drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där tillbedja, ₂₈men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste profeten Esaias. ₂₉Då sade Anden till Filippus: ”Gå fram och närma dig till denna vagn.” ₃₀Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias. Då frågade han: ”Förstår du vad du läser?” ₃₁Han svarade: ”Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?” Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom. ₃₂Men det ställe i skriften som han läste var detta: