Apostlagärningarna 9

₁Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen ₂och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för att, om han funne några som voro på ”den vägen”, vare sig män eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.

₃Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom. ₄Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till honom: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” ₅Då sade han: ”Vem är du, Herre?” Han svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer. ₆Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt vad du har att göra.” ₇Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck, ty de hörde väl rösten, men sågo ingen. ₈Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina ögon, kunde han icke mer se något. De togo honom därför vid handen och ledde honom in i Damaskus. ₉Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller drack.

₁₀Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Till honom sade Herren i en syn: ”Ananias!” Han svarade: ”Här är jag, Herre.” ₁₁Och Herren sade till honom: ”Stå upp och gå till den gata som kallas Raka gatan och fråga i Judas' hus efter en man vid namn Saulus, från Tarsus. Ty se, han beder. ₁₂Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen.” ₁₃Då svarade Ananias: ”Herre, jag har av många hört huru mycket ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem. ₁₄Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att fängsla alla dem som åkalla ditt namn.” ₁₅Men Herren sade till honom: ”Gå åstad; ty denne man är mig ett utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och konungar och inför Israels barn; ₁₆och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt namns skull.”

₁₇Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina händer på honom och sade: ”Saul, min broder, Herren har sänt mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva uppfylld av helig ande.” ₁₈Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han fick sin syn igen. Och han stod upp och lät döpa sig. ₁₉Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt.

Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i Damaskus. ₂₀Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han var Guds Son. ₂₁Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade: ”Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle föra sådana människor bundna till översteprästerna?”

₂₂Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var Messias.

₂₃När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja honom ur vägen; ₂₄men deras anslag blev bekant för Saulus. Och då de nu, för att kunna röja honom ur vägen, till och med höllo vakt vid stadsportarna både dag och natt, ₂₅togo hans lärjungar honom en natt och släppte honom ut genom muren, i det att de sänkte ned honom i en korg.

₂₆När han sedan kom till Jerusalem, försökte han att närma sig lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att han verkligen var en lärjunge. ₂₇Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt predikat i Jesu namn. ₂₈Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn; ₂₉och han talade och disputerade med de grekiska judarna. Men de gjorde försök att röja honom ur vägen. ₃₀När bröderna förnummo detta, förde de honom ned till Cesarea och sände honom därifrån vidare till Tarsus.

₃₁Så hade nu församlingen frid i hela Judeen och Galileen och Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.

₃₂Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, hände sig att han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda. ₃₃Där träffade han på en man vid namn Eneas, som i åtta år hade legat till sängs; han var nämligen lam. ₃₄Och Petrus sade till honom: ”Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stå upp och lägg ihop din bädd.” Då stod han strax upp. ₃₅Och alla som bodde i Lydda och i Saron sågo honom; och de omvände sig till Herren.

₃₆I Joppe bodde då en lärjunginna vid namn Tabita (det betyder detsamma som Dorkas). Hon överflödade i goda gärningar och gav allmosor rikligen. ₃₇Men just i de dagarna hände sig att hon blev sjuk och dog. Och man tvådde henne och lade henne i en sal i övre våningen. ₃₈Då nu Lydda låg nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, sände de två män till honom och bådo honom att utan dröjsmål komma till dem. ₃₉Petrus stod då upp och följde med dem. Och när han kom dit, förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar som Dorkas hade gjort, medan hon ännu levde ibland dem. ₄₀Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade: ”Tabita, stå upp.” Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp. ₄₁Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade sedan in de heliga, jämte änkorna, och ställde henne levande fram för dem. ₄₂Detta blev bekant i hela Joppe, och många kommo till tro på Herren. ₄₃Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en garvare vid namn Simon.