1Dessa äro de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen, på Hedmarken mitt emot Suf, mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab 2— elva dagsresor från Horeb, åt Seirs bergsbygd till, fram till Kades-Barnea. 3I det fyrtionde året, i elfte månaden, på första dagen i månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles såsom Herren hade bjudit honom tala till dem. 4Detta skedde sedan han hade slagit Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot, vid Edrei. 5På andra sidan Jordan, i Moabs land, begynte Mose denna lagutläggning och sade: 6Herren, vår Gud, talade till oss på Horeb och sade: ”Länge nog haven I uppehållit eder vid detta berg. 7Vänden eder nu åt annat håll och bryten upp, och begiven eder till amoréernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Sydlandet och i Kustlandet vid havet — in i kananéernas land och upp på Libanon, ända till den stora floden, floden Frat. 8Se, jag har givit landet i edert våld. Gån nu och intagen detta land, som Herren med ed har lovat edra fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva åt dem och åt deras säd efter dem.” 9Och jag talade till eder på den tiden och sade: ”Jag förmår icke ensam bära eder. 10Herren, eder Gud, har förökat eder, och se, I ären nu talrika såsom stjärnorna på himmelen. 11Må Herren, edra fäders Gud, än vidare föröka eder tusenfalt och välsigna eder, såsom han har lovat eder. 12Men huru skall jag ensam kunna bära tyngden och bördan av eder och edert tvistande? 13Utsen åt eder visa, förståndiga och välkända män inom edra särskilda stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över eder.” 14I svaraden mig och saden: ”Ditt förslag är gott.” 15Då tog jag huvudmännen i edra stammar, visa och välkända män, och satte dem till huvudmän över eder, till föreståndare, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och somliga över tio, och till tillsyningsmän i edra särskilda stammar. 16Och jag bjöd då också edra domare och sade: ”Hören efter, vad edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen rättvist mellan dem. 17I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan höra den ringe likaväl som den höge; I skolen icke frukta för någon människa, ty domen hör Gud till. Men om något ärende bliver eder för svårt, skolen I hänskjuta det till mig, så att jag får höra det.” 18Så bjöd jag eder på den tiden allt vad I skullen göra. 19Och vi bröto upp från Horeb, och genom hela den stora och fruktansvärda öken som I haven sett vandrande vi åstad till amoréernas bergsbygd, såsom Herren, vår Gud, hade bjudit oss; och vi kommo så till Kades-Barnea. 20Och jag sade till eder: ”I haven nu kommit till amoréernas bergsbygd, som Herren vår Gud, vill giva oss. 21Se, Herren, din Gud, har givit landet i ditt våld. Drag ditupp och intag det, såsom Herren, dina fäders Gud, har tillsagt dig. Frukta icke och var icke förfärad.” 22Då trädden I fram till mig allasammans och saden: ”Låt oss sända åstad några män framför oss, för att de må utforska landet åt oss och sedan avgiva sin berättelse inför oss, angående vägen på vilken vi skola draga ditupp, och angående de städer som vi skola komma till.” 23Detta förslag behagade mig, och jag tog tolv män bland eder, en för var stam. 24Dessa begåvo sig åstad och drogo upp till Bergsbygden och kommo till Druvdalen och bespejade landet. 25Och de togo med sig av landets frukt ned till oss och avgåvo sin berättelse inför oss och sade: ”Det land som Herren, vår Gud, vill giva oss är gott.” 26Men I villen icke draga ditupp, utan voren gensträviga mot Herrens, eder Guds, befallning. 27Och I knorraden i edra tält och saden: ”Herren hatar oss, därför har han fört oss ut ur Egyptens land för att giva oss i amoréernas hand och så förgöra oss. 28Varthän skola vi då draga? Våra bröder hava förfärat våra hjärtan, ty de säga: ’Där är ett folk, större och resligare än vi, där äro städer, stora och befästa upp mot himmelen; ja, vi sågo där också anakiter.’” 29Då svarade jag eder: ”I skolen icke förskräckas och icke frukta för dem. 30Herren, eder Gud, som går framför eder, skall själv strida för eder, alldeles såsom han handlade mot eder i Egypten inför edra ögon, 31och alldeles såsom i öknen som du har sett, där Herren, din Gud, bar dig, såsom en man bär sin son, hela den väg I haven vandrat, ända till dess att I nu haven kommit hit.” 32Men detta oaktat trodden I icke på Herren, eder Gud, 33som gick framför eder på vägen, för att utse lägerplatser åt eder: om natten i eld, för att lysa eder på den väg I skullen gå, och om dagen i molnskyn. 34Då nu Herren hörde edra ord, blev han förtörnad och svor och sade: 35”Sannerligen, ingen av dessa män, i detta onda släkte, skall få se det goda land som jag med ed har lovat giva åt edra fäder, 36ingen utom Kaleb, Jefunnes son; han skall få se det, och åt honom och åt hans barn skall jag giva det land han har beträtt, därför att han i allt har efterföljt Herren.” 37Också på mig vredgades Herren, för eder skull, och sade: ”Icke heller du skall komma ditin. 38Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma ditin. Styrk honom att vara frimodig, ty han skall utskifta landet åt Israel såsom arv. 39Och edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte, och skola komma ditin, åt dem skall jag giva landet, och de skola taga det i besittning. 40Men I själva mån vända eder åt annat håll; bryten nu upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.” 41Då svaraden I och saden till mig: ”Vi hava syndat mot Herren. Vi vilja nu draga upp och strida, alldeles såsom Herren, vår Gud, har bjudit oss.” Och I omgjordaden eder, var och en tog sina vapen, och med lätt mod drogen I upp mot bergsbygden. 42Men Herren sade till mig: ”Säg till dem: I skolen icke draga ditupp och giva eder i strid, ty jag är icke med bland eder; gören icke så, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender.” 43Och jag talade till eder, men I hörden icke därpå, utan voren gensträviga mot Herrens befallning och drogen i edert övermod upp mot bergsbygden. 44Och amoréerna som bodde där i bergsbygden drogo mot eder och jagade eder, såsom bin göra, och slogo och förskingrade eder i Seir och drevo eder ända till Horma. 45Då vänden I tillbaka och gräten inför Herrens ansikte. Men Herren hörde icke eder röst och lyssnade icke till eder. 46Och I stannaden länge i Kades, så länge det nu var.
