5 Moseboken 31

₁Och Mose gick åstad och talade följande till hela Israel; ₂han sade till dem: ”Jag är nu ett hundra tjugu år gammal; jag kan icke mer vara ledare och anförare, och Herren har sagt till mig: ’Du skall icke komma över denna Jordan.’ ₃Men Herren, din Gud, går framför dig; han skall förgöra dessa folk för dig, och du skall fördriva dem, och Josua skall anföra dig, såsom Herren har sagt. ₄Och Herren skall göra med dem såsom han gjorde med Sihon och Og, amoréernas konungar, vilka han lät förgås, och såsom han gjorde med deras land. ₅Herren skall giva dem i edert våld, och I skolen göra med dem alldeles såsom jag har bjudit eder. ₆Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke förskräckta för dem; ty Herren, din Gud, går själv med dig; han skall icke lämna dig eller övergiva dig.” ₇Och Mose kallade Josua till sig och sade till honom inför hela Israel: ”Var frimodig och oförfärad; ty du skall med detta folk gå in i det land som Herren med ed har lovat deras fäder att giva dem; och du skall utskifta det åt dem såsom arv. ₈Och Herren är den som går framför dig, han skall vara med dig, han skall icke lämna dig eller övergiva dig; du må icke frukta och icke vara förfärad.” ₉Och Mose skrev upp denna lag och gav den åt prästerna, Levi söner, som buro Herrens förbundsark, och åt alla de äldste i Israel. ₁₀Och Mose bjöd dem och sade: ”Vid slutet av vart sjunde år, när friåret är inne, vid lövhyddohögtiden, ₁₁då hela Israel kommer för att träda fram inför Herrens, din Guds, ansikte, på den plats som han utväljer, då skall du läsa upp denna lag inför hela Israel, så att de höra den. ₁₂Församla då folket, män, kvinnor och barn, och främlingarna som äro hos dig inom dina portar, på det att de må höra och lära, och på det att de må frukta Herren, eder Gud, och hålla och göra efter alla denna lags ord; ₁₃och på det att deras barn, som då ännu icke känna den, må höra den och lära den, så att de frukta Herren, eder Gud. Detta skolen I göra, så länge I leven i det land dit I nu dragen över Jordan, för att taga det i besittning.” ₁₄Och Herren sade till Mose: ”Se, tiden närmar sig att du skall dö. Kalla till dig Josua, och inställen eder därefter i uppenbarelsetältet, så vill jag insätta honom i hans ämbete.” Och Mose gick åstad med Josua, och de inställde sig i uppenbarelsetältet. ₁₅Då visade sig Herren i tältet i en molnstod, och molnstoden blev stående vid ingången till tältet. ₁₆Och Herren sade till Mose: ”Se, när du vilar hos dina fäder, skall detta folk stå upp och i trolös avfällighet löpa efter främmande gudar, som dyrkas i det land dit de nu komma, och de skola övergiva mig och bryta det förbund som jag har slutit med dem. ₁₇Och min vrede skall då upptändas mot dem, och jag skall övergiva dem och fördölja mitt ansikte för dem, och de skola förgöras, och mycken olycka och nöd skall träffa dem; och då skola de säga: ’Förvisso är det därför att vår Gud icke är ibland oss som dessa olyckor hava träffat oss.’ ₁₈Men jag skall på den tiden alldeles fördölja mitt ansikte, för allt det ondas skull som de hava gjort, i det att de hava vänt sig till andra gudar.

₁₉Så tecknen nu upp åt eder följande sång. Och du skall lära Israels barn den och lägga den i deras mun. Och så skall denna sång vara mig ett vittne mot Israels barn. ₂₀Ty jag skall låta dem komma in i det land som jag med ed har lovat åt deras fäder, ett land som flyter av mjölk och honung, och de skola äta och bliva mätta och feta; men de skola då vända sig till andra gudar och tjäna dem och förakta mig och bryta mitt förbund. ₂₁Och när då mycken olycka och nöd träffar dem, skall denna sång avlägga sitt vittnesbörd inför dem; ty den skall icke förgätas och försvinna ur deras avkomlingars mun. Jag vet ju med vilka tankar de umgås redan nu, innan jag har låtit dem komma in i det land som jag med ed lovade dem.”

₂₂Så tecknade då Mose upp sången på den dagen och lät Israels barn lära den.

₂₃Och han insatte Josua, Nuns son, i hans ämbete och sade: ”Var frimodig och oförfärad; ty du skall föra Israels barn in i det land som jag med ed har lovat åt dem, och jag skall vara med dig.”

₂₄Då nu Mose hade fullständigt tecknat upp denna lags ord i en bok, ₂₅bjöd han leviterna som buro Herrens förbundsark och sade: ₂₆”Tagen denna lagbok och läggen den vid sidan av Herrens, eder Guds, förbundsark, så att den ligger där till ett vittne mot dig. ₂₇Ty jag känner din gensträvighet och hårdnackenhet. Se, ännu medan jag har levat kvar bland eder, haven I varit gensträviga mot Herren; huru mycket mer skolen I ej då bliva det efter min död! ₂₈Församlen nu till mig alla de äldste i edra stammar, så ock edra tillsyningsmän, för att jag må inför dem tala dessa ord och taga himmel och jord till vittnen mot dem. ₂₉Ty jag vet att I efter min död skolen taga eder till, vad fördärvligt är, och vika av ifrån den väg som jag har bjudit eder gå; därför skall olycka träffa eder i kommande dagar, när I gören vad ont är i Herrens ögon, så att I förtörnen honom genom edra händers verk.”

₃₀Och Mose föredrog inför Israels hela församling följande sång från början till slutet.