5 Moseboken 32

₁Lyssnen, I himlar, ty jag vill tala;

och jorden höre min muns ord.

₂Såsom regnet drype min lära,

såsom daggen flöde mitt tal,

såsom rikligt regn på grönska

och såsom en regnskur på gräsets brodd.

₃Ty Herrens namn vill jag förkunna;

ja, given ära åt vår Gud.

₄Vår klippa — ostraffliga äro hans gärningar,

ty alla hans vägar äro rätta.

En trofast Gud och utan svek,

rättfärdig och rättvis är han.

₅De åter handlade illa mot honom;

de voro icke hans barn, utan en skam för Israel,

det vrånga och avoga släktet!

₆Är det så du lönar Herren,

du dåraktiga och ovisa folk?

Är han då icke din fader, som skapade dig?

Han danade ju dig och beredde dig.

₇Tänk på de dagar som fordom voro;

akta på förgångna släktens år.

Fråga din fader, han skall förkunna dig det,

dina äldste, de skola säga dig det.

₈När den Högste gav arvslotter åt folken,

när han fördelade människors barn,

då utstakade han gränserna för folken

efter antalet av Israels barn.

₉Ty Herrens folk är hans del,

Jakob är hans arvedels lott.

₁₀Han fann honom i öknens land,

i ödsligheten, där ökendjuren tjöto.

Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård,

han bevarade honom såsom sin ögonsten.

₁₁Likasom en örn lockar sin avkomma ut till flykt

och svävar upp ovanför sina ungar,

så bredde han ut sina vingar och tog honom

och bar honom på sina fjädrar.

₁₂Herren allena ledsagade honom,

och ingen främmande gud jämte honom.

₁₃Han förde honom fram över landets höjder

och lät honom äta av markens gröda;

han lät honom suga honung ur hälleberget

och olja ur den hårda klippan.

₁₄Gräddmjölk av kor, söt mjölk av får,

fett av lamm fick du ock,

vädurar från Basan och bockar,

därtill fetaste märg av vete;

och av druvors blod drack du vin.

₁₅Då blev Jesurun fet och istadig;

du blev fet och tjock och stinn.

Han övergav Gud, sin skapare,

och föraktade sin frälsnings klippa.

₁₆Ja, de retade honom genom sina främmande gudar,

med styggelser förtörnade de honom.

₁₇De offrade åt onda andar, skengudar,

åt gudar som de förut icke kände,

nya, som nyss hade kommit till,

och som edra fäder ej fruktade för.

₁₈Din klippa, som hade fött dig, övergav du,

du glömde Gud, som hade givit dig livet.

₁₉När Herren såg detta, förkastade han dem,

ty han förtörnades på sina söner och döttrar.

₂₀Han sade: ”Jag vill fördölja mitt ansikte för dem,

jag vill se vilket slut de få;

ty ett förvänt släkte äro de,

barn i vilka ingen trohet är.

₂₁De hava retat mig med gudar som icke äro gudar,

förtörnat mig med de fåfängligheter de dyrka;

därför skall jag reta dem med ett folk som icke är ett folk,

med ett dåraktigt hednafolk skall jag förtörna dem.

₂₂Ty eld lågar fram ur min näsa,

och den brinner ända till dödsrikets djup;

den förtär jorden med dess gröda

och förbränner bergens grundvalar.

₂₃Jag skall hopa olyckor över dem,

alla mina pilar skall jag avskjuta på dem.

₂₄De skola utsugas av hunger och förtäras av feberglöd,

av farsoter som bittert pina;

jag skall sända över dem vilddjurs tänder

och stoftkrälande ormars gift.

₂₅Ute skall svärdet förgöra deras barn,

och inomhus skall förskräckelsen göra det:

ynglingar såväl som jungfrur,

spenabarn tillsammans med gråhårsmän.

₂₆Jag skulle säga: ’Jag vill blåsa bort dem,

göra slut på deras åminnelse bland människor’,

₂₇om jag icke fruktade att deras fiender då skulle vålla mig grämelse,

att deras ovänner skulle misstyda det,

att de skulle säga: ’Vår hand var så stark,

det var icke Herren som gjorde allt detta.’”

₂₈Ty ett rådlöst folk äro de,

och förstånd finnes icke i dem.

₂₉Vore de visa, så skulle de begripa detta,

de skulle första vilket slut de måste få.

₃₀Huru kunde en jaga tusen framför sig

och två driva tiotusen på flykten,

om icke deras klippa hade sålt dem,

och om icke Herren hade prisgivit dem?

₃₁Ty de andras klippa är icke såsom vår klippa;

våra fiender kunna själva döma därom.

₃₂Ty av Sodoms vinträd är deras ett skott,

det stammar från Gomorras fält;

deras druvor äro giftiga druvor,

deras klasar hava bitter smak.

₃₃Deras vin är drakars etter,

huggormars gruvligaste gift.

₃₄Ja, sådant ligger förvarat hos mig,

förseglat i mina förrådshus.

₃₅Min är hämnden och vedergällningen,

sparad till den tid då deras fot skall vackla.

Ty nära är deras ofärds dag,

och vad dem väntar kommer med hast.

₃₆Ty Herren skall skaffa rätt åt sitt folk,

och över sina tjänare skall han förbarma sig,

när han ser att deras kraft är borta,

och att det är ute med alla och envar.

₃₇Då skall han fråga: Var äro nu deras gudar,

klippan till vilken de togo sin tillflykt?

₃₈Var äro de som åto deras slaktoffers fett

och drucko deras drickoffers vin?

Må de stå upp och hjälpa eder,

må de vara edert beskärm.

₃₉Sen nu att jag allena är det,

och att ingen Gud finnes jämte mig.

Jag dödar, och jag gör levande,

jag har slagit, men jag helar ock.

Ingen finnes, som kan rädda ur min hand.

₄₀Se, jag lyfter min hand upp mot himmelen,

jag säger: Så sant jag lever evinnerligen:

₄₁när jag har vässt mitt ljungande svärd

och min hand tager till att skipa rätt,

då skall jag utkräva hämnd av mina ovänner

och vedergällning av dem som hata mig.

₄₂Jag skall låta mina pilar bliva druckna av blod,

och mitt svärd skall mätta sig av kött,

av de slagnas och fångnas blod,

av fiendehövdingars huvuden.

₄₃Jublen, I hedningar, över hans folk,

ty han hämnas sina tjänares blod,

han utkräver hämnd av sina ovänner

och bringar försoning för sitt land, för sitt folk.