1Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid,
förrän de onda dagarna komma
och de år nalkas, om vilka du skall säga:
”Jag finner icke behag i dem”;
2ja, förrän solen bliver förmörkad,
och dagsljuset och månen och stjärnorna;
före den ålder då molnen komma igen efter regnet,
3den tid då väktarna i huset darra
och de starka männen kröka sig;
då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit,
och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;
4då dörrarna åt gatan stängas till,
medan ljudet från kvarnen försvagas;
då man står upp, när fågeln begynner kvittra,
och alla sångens tärnor sänka rösten;
5då man fruktar för var backe
och förskräckelser bo på vägarna;
då mandelträdet blommar
och gräshoppan släpar sig fram
och kaprisknoppen bliver utan kraft,
nu då människan skall fara till sin eviga boning
och gråtarna redan gå och vänta på gatan;
6ja, förrän silversnöret ryckes bort
och den gyllene skålen slås sönder,
och förrän ämbaret vid källan krossas
och hjulet slås sönder och faller i brunnen
7och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit,
och anden vänder åter till Gud, som har givit den.
8Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet!
—
9För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han. 10Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.
11De vises ord äro såsom uddar,
och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk.
De äro gåvor från en och samma Herde.
12Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig!
Ingen ände är på det myckna bokskrivandet,
och mycket studerande gör kroppen trött.
13Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till. 14Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.
