Påskhögtiden instiftas. Egyptiernas förstfödda dödas. Israeliterna bryta upp från Egypten.
1Och Herren talade till Mose och Aron i Egyptens land och sade:
2Denna månad skall hos eder vara den främsta månaden, den skall hos eder vara den första av årets månader. 3Talen till Israels hela menighet och sägen: På tionde dagen i denna månad skall var husfader taga sig ett lamm, så att vart hushåll får ett lamm. 4Men om hushållet är för litet till ett lamm, så skola husfadern och hans närmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter personernas antal. För vart lamm skolen I beräkna ett visst antal, i mån av vad var och en äter. 5Ett felfritt årsgammalt lamm av hankön skolen I utvälja; av fåren eller av getterna skolen I taga det. 6Och I skolen förvara det intill fjortonde dagen i denna månad; då skall man — Israels hela församlade menighet — slakta det vid aftontiden. 7Och man skall taga av blodet och stryka på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det. 8Och man skall äta köttet samma natt; det skall vara stekt på eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter. 9I skolen icke äta något därav rått eller kokt i vatten, utan det skall vara stekt på eld, med huvud, fötter och innanmäte. 10Och I skolen icke lämna något därav kvar till morgonen; skulle något därav bliva kvar till morgonen, skolen I bränna upp det i eld. 11Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är Herrens påsk. 12Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap; och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom; jag är Herren. 13Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus i vilka I ären; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi eder. Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när jag slår Egyptens land.
14Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den såsom en Herrens högtid. Såsom en evärdlig stiftelse skolen I fira den, släkte efter släkte. 15I sju dagar skolen I äta osyrat bröd; redan på första dagen skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus. Ty var och en som äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, han skall utrotas ur Israel. 16På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; I skolen ock på den sjunde dagen hålla en helig sammankomst. På dem skall intet arbete göras; allenast det som var och en behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas. 17Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens land. Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag såsom en evärdlig stiftelse. 18I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, om aftonen, skolen I äta osyrat bröd, och I skolen fortfara därmed ända till aftonen på tjuguförsta dagen i månaden. 19I sju dagar må ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son äter något syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad han är främling eller inföding i landet. 20Intet syrligt skolen I äta; var I än ären bosatta skolen I äta osyrat bröd.
21Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: ”Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll och slakten påskalammet. 22Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna med blodet som är i skålen; och ingen av eder må gå ut genom sin husdörr intill morgonen. 23Ty Herren skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser blodet på det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall Herren gå förbi dörren och icke tillstädja Fördärvaren att komma in i edra hus och hemsöka eder. 24Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina barn till evärdlig tid. 25Och när I kommen in i det land som Herren skall giva åt eder, såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst. 26När då edra barn fråga eder: ’Vad betyder denna eder gudstjänst?’, 27skolen I svara: ’Det är ett påskoffer åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte Egypten, men skonade våra hus.’” Då böjde folket sig ned och tillbad. 28Och Israels barn gingo åstad och gjorde så; de gjorde såsom Herren hade bjudit Mose och Aron.
29Och vid midnattstiden slog Herren allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, så ock allt förstfött ibland boskapen. 30Då stod Farao upp om natten jämte alla sina tjänare och alla egyptier, och ett stort klagorop upphävdes i Egypten; ty intet hus fanns, där icke någon död låg. 31Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: ”Stån upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och gån åstad och hållen gudstjänst åt Herren, såsom I haven begärt. 32Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och gån åstad, och välsignen därvid mig.” 33Och egyptierna trängde på folket för att med hast få dem ut ur landet, ty de tänkte: ”Eljest dö vi allasammans.” 34Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad; de togo sina baktråg och lindade in dem i mantlarna och buro dem på sina axlar. 35Och Israels barn hade gjort såsom Mose sade: de hade av egyptierna begärt deras klenoder av silver och guld, så ock kläder. 36Och Herren hade låtit folket finna nåd för egyptiernas ögon, så att de gåvo dem vad de begärde. Så togo de byte från egyptierna.
37Och Israels barn bröto upp och drogo från Rameses till Suckot, vid pass sex hundra tusen män till fots, förutom kvinnor och barn. 38En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem, därtill får och fäkreatur, boskap i stor myckenhet. 39Och av degen som de hade fört med sig ur Egypten bakade de osyrade kakor, ty den hade icke blivit syrad; de hade ju drivits ut ur Egypten utan att få dröja; ej heller hade de kunnat tillreda någon reskost åt sig.
40Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra trettio år. 41Just på den dag då de fyra hundra trettio åren voro förlidna drogo alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land. 42En Herrens vakenatt var detta, när han skulle föra dem ut ur Egyptens land; denna samma natt är Herrens, en högtidsvaka för alla Israels barn, släkte efter släkte.
43Och Herren sade till Mose och Aron: ”Detta är stadgan om påskalammet: Ingen utlänning skall äta därav; 44men en träl som är köpt för penningar må äta därav, sedan du ha omskurit honom. 45En inhysesman och en legodräng må icke äta därav. 46I ett och samma hus skall det ätas; du skall icke föra något av köttet ut ur huset, och intet ben skolen I sönderslå därpå. 47Israels hela menighet skall iakttaga detta. 48Och om någon främling bor hos dig och vill hålla Herrens påskhögtid, så skall allt mankön hos honom omskäras, och sedan må han komma och hålla den; han skall då vara såsom en inföding i landet. Men ingen oomskuren må äta därav. 49En och samma lag skall gälla för infödingen och för främlingen som bor ibland eder.”
50Och alla Israels barn gjorde så; de gjorde såsom Herren hade bjudit Mose och Aron. 51Så förde då Herren på denna samma dag Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras härskaror.
