Allt förstfött helgat åt Herren. Israeliternas tåg till Röda havet. Moln- och eldstoden.
1Och Herren talade till Mose och sade: 2”Helga åt mig allt förstfött, allt hos Israels barn, som öppnar moderlivet, evad det är människor eller boskap; mig tillhör det.”
3Och Mose sade till folket: ”Kommen ihåg denna dag, på vilken I haven dragit ut ur Egypten, ur träldomshuset; ty med stark hand har Herren fört eder ut därifrån. Fördenskull må intet syrat ätas. 4På denna dag i månaden Abib dragen I nu ut. 5Och när Herren låter dig komma in i kananéernas, hetiternas, amoréernas, hivéernas och jebuséernas land, som han med ed har lovat dina fäder att giva dig, ett land som flyter av mjölk och honung, då skall du hålla denna gudstjänst i denna månad: 6I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen skall hållas en Herrens högtid. 7Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd; intet syrat skall man se hos dig, ej heller skall man se någon surdeg hos dig, i hela ditt land. 8Och du skall på den dagen berätta för din son och säga: ’Sådant gör jag av tacksamhet för vad Herren gjorde med mig, när jag drog ut ur Egypten.’ 9Och det skall vara för dig såsom ett tecken på din hand och såsom ett påminnelsemärke på din panna, för att Herrens lag må vara i din mun; ty med stark hand har Herren fört dig ut ur Egypten. 10Och denna stadga skall du hålla på bestämd tid, år efter år. 11Och när Herren låter dig komma in i kananéernas land, såsom han med ed har lovat dig och dina fäder, och giver det åt dig, 12då skall du överlämna åt Herren allt det som öppnar moderlivet. Allt som öppnar moderlivet av det som födes bland din boskap skall, om det är hankön, höra Herren till. 13Men allt bland åsnor som öppnar moderlivet skall du lösa med ett får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på det. Och allt förstfött av människa bland dina söner skall du lösa. 14Och när din son i framtiden frågar dig: ’Vad betyder detta?’, skall du svara honom så: ’Med stark hand har Herren fört oss ut ur Egypten, ur träldomshuset; 15ty då Farao i sin hårdnackenhet icke ville släppa oss, dräpte Herren allt förstfött i Egyptens land, det förstfödda såväl ibland människor som ibland boskap. Därför offrar jag åt Herren allt som öppnar moderlivet och är hankön, och allt förstfött bland mina söner löser jag.’ 16Och det skall vara såsom ett tecken på din hand och såsom ett märke på din panna; ty med stark hand har Herren fört oss ut ur Egypten.”
17När Farao nu hade släppt folket, förde Gud dem icke på den väg som gick igenom filistéernas land, fastän denna var den genaste; ty Gud tänkte att folket, när det fick se krig hota, kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten; 18därför lät Gud folket taga en omväg genom öknen åt Röda havet till. Och Israels barn drogo väpnade upp ur Egyptens land.
19Och Mose tog med sig Josefs ben; ty denne hade tagit en ed av Israels barn och sagt: ”När Gud ser till eder, fören då mina ben härifrån med eder.”
20Så bröto de upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen begynte. 21Och Herren gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem; så kunde de tåga både dag och natt. 22Molnstoden upphörde icke om dagen att gå framför folket, ej heller eldstoden om natten.
