2 Moseboken 32

₁Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget, församlade de sig omkring Aron och sade till honom: ”Upp, gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land.” ₂Då sade Aron till dem: ”Tagen guldringarna ut ur öronen på edra hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig.” ₃Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och de buro dem till Aron; ₄och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och gjorde därav en gjuten kalv. Och de sade: ”Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.” ₅När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom. Och Aron lät utropa och säga: ”I morgon bliver en Herrens högtid.” ₆Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och buro fram tackoffer; och folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka.

₇Då sade Herren till Mose: ”Gå ditned, ty ditt folk, som du har fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt är. ₈De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig en gjuten kalv. Den hava de tillbett, åt den hava de offrat, och sagt: ’Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.’” ₉Och Herren sade ytterligare till Mose: ”Jag ser att detta folk är ett hårdnackat folk. ₁₀Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett stort folk.” ₁₁Men Mose bönföll inför Herren, sin Gud, och sade: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och stark hand har fört ut ur Egyptens land? ₁₂Varför skulle egyptierna få säga: ’Till deras olycka har han fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem från jorden’? Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda du nu har i sinnet mot ditt folk. ₁₃Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med ed vid dig själv har givit det löftet: ’Jag skall göra eder säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det till evärdlig arvedel.’” ₁₄Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

₁₅Och Mose vände sig om och steg ned från berget, och han hade med sig vittnesbördets två tavlor. Och på tavlornas båda sidor var skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet. ₁₆Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna. ₁₇När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose: ”Krigsrop höres i lägret.” ₁₈Men han svarade: ”Det är varken segerrop som höres, ej heller är det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör.” ₁₉När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och slog sönder dem nedanför berget. ₂₀Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det åt Israels barn att dricka. ₂₁Och Mose sade till Aron: ”Vad har folket gjort dig, eftersom du har kommit dem att begå en så stor synd?” ₂₂Aron svarade: ”Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv att detta folk är ont. ₂₃De sade till mig: ’Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land.’ ₂₄Då sade jag till dem: ’Den som har guld tage det av sig’; och de gåvo det åt mig. Och jag kastade det i elden, och så kom kalven till.”

₂₅Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa, ₂₆ställde han sig i porten till lägret och ropade: ”Var och en som hör Herren till komme hit till mig.” Då församlade sig till honom alla Levi barn. ₂₇Och han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Var och en binde sitt svärd vid sin länd. Gån så igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I finnen, vore det också broder eller vän eller frände.” ₂₈Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen föllo av folket vid pass tre tusen män. ₂₉Och Mose sade: ”Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner och bröder, mån I i dag taga handfyllning till Herrens tjänst, för att välsignelse i dag må komma över eder.”

₃₀Dagen därefter sade Mose till folket: ”I haven begått en stor synd. Jag vill nu stiga upp till Herren och se till, om jag kan bringa försoning för eder synd.” ₃₁Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”Ack, detta folk har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld. ₃₂Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur boken som du skriver i.” ₃₃Men Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok. ₃₄Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall gå framför dig. Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på dem hemsöka deras synd.” ₃₅Så straffade Herren folket, därför att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.