Hesekiel 11

₁Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig till östra porten på Herrens hus, den som vetter åt öster. Där fick jag se tjugufem män stå vid ingången till porten; och jag såg bland dem Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son, som voro furstar i folket. ₂Och han sade till mig: ”Du människobarn, det är dessa män som tänka ut vad fördärvligt är och råda till vad ont är, här i staden; ₃det är de som säga: ’Hus byggas icke upp så snart. Här är grytan, och vi äro köttet.’ ₄Profetera därför mot dem, ja, profetera, du människobarn.”

₅Då föll Herrens Ande över mig; han sade till mig: ”Säg: Så säger Herren: Sådant sägen I, I av Israels hus, och edra hjärtans tankar känner jag väl. ₆Många ligga genom eder slagna här i staden; I haven uppfyllt dess gator med slagna. ₇Därför säger Herren, Herren så: De slagna vilkas fall I haven vållat i staden, de äro köttet, och den är grytan; men eder själva skall man föra bort ur den. ₈I frukten för svärd, och svärd skall jag ock låta komma över eder, säger Herren, Herren. ₉Jag skall föra eder bort härifrån och giva eder i främlingars hand; och jag skall hålla dom över eder. ₁₀För svärd skolen I falla; vid Israels gräns skall jag döma eder. Och I skolen förnimma att jag är Herren. ₁₁Staden skall icke vara en gryta för eder, och I skolen icke vara köttet i den; nej, vid Israels gräns skall jag döma eder. ₁₂Då skolen I förnimma att jag är Herren, I som icke haven vandrat efter mina stadgar och icke haven gjort efter mina rätter, utan haven gjort efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring eder.”

₁₃Medan jag så profeterade, hade Pelatja, Benajas son, uppgivit andan. Då föll jag ned på mitt ansikte och ropade med hög röst och sade: ”Ack, Herre, Herre, vill du då alldeles göra ände på kvarlevan av Israel?” ₁₄Och Herrens ord kom till mig; han sade: ₁₅”Du människobarn, dina bröder, ja, dina bröder, dina nära fränder och hela Israels hus, alla de till vilka Jerusalems invånare säga: ’Hållen eder borta från Herren; det är åt oss som landet har blivit givet till besittning’ — ₁₆om dem skall du alltså säga: Så säger Herren, Herren: Ja, väl har jag fört dem långt bort ibland folken och förstrött dem i länderna, och med nöd har jag varit för dem en helgedom i de länder dit de hava kommit; ₁₇men därför skall du nu säga: Så säger Herren, Herren: Jag skall församla eder ifrån folkslagen och hämta eder tillhopa från de länder dit I haven blivit förströdda, och skall giva eder Israels land. ₁₈Och när de hava kommit dit, skola de skaffa bort därifrån alla de skändliga och styggeliga avgudar som nu finnas där. ₁₉Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta, och en ny ande skall jag låta komma i deras bröst; jag skall taga bort stenhjärtat ur deras kropp och giva dem ett hjärta av kött, ₂₀så att de vandra efter mina stadgar och hålla mina rätter och göra efter dem; och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud. ₂₁Men de vilkas hjärtan efterfölja de skändliga och styggeliga avgudarnas hjärtan, deras gärningar skall jag låta komma över deras huvuden, säger Herren, Herren.” ₂₂Och keruberna, följda av hjulen, lyfte sina vingar, och Israels Guds härlighet vilade ovanpå dem. ₂₃Och Herrens härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade på berget öster om staden. ₂₄Men mig hade en andekraft lyft upp och fört bort till de fångna i Kaldeen; så hade skett i synen, genom Guds Ande. Sedan försvann för mig den syn jag hade fått se. ₂₅Och jag talade till de fångna alla de ord som Herren hade uppenbarat för mig.