Klagosång över Juda konungahus.
1Men du, stäm upp en klagosång över Israels furstar; 2säg:
Huru var icke din moder en lejoninna!
Bland lejon låg hon;
hon födde upp sina ungar
bland kraftiga lejon.
3Så födde hon upp en av sina ungar,
så att han blev ett kraftigt lejon;
han lärde sig att taga rov,
människor åt han upp.
4Men folken fingo höra om honom,
och han blev fångad i deras grop;
och man förde honom med krok i nosen
till Egyptens land.
5När hon nu såg att hon fick vänta förgäves,
och att hennes hopp blev om intet,
då tog hon en annan av sina ungar
och gjorde denne till ett kraftigt lejon.
6Stolt gick han omkring bland lejonen,
ja, han blev ett kraftigt lejon;
han lärde sig att taga rov,
människor åt han upp.
7Han våldförde deras änkor,
deras städer förödde han.
Och landet med vad däri var blev förfärat
vid dånet av hans rytande.
8Då bådade man upp folk mot honom
runt omkring från länderna;
och de bredde ut sitt nät för honom,
och han blev fångad i deras grop.
9Sedan satte de honom i en bur, med krok i nosen,
och förde honom till konungen i Babel.
Där satte man honom in i fasta borgar,
för att hans röst ej mer skulle höras
bort till Israels berg.
10Medan du levde i ro, var din moder såsom ett vinträd,
planterat vid vatten.
Och det blev ett fruktsamt träd, rikt på skott,
genom det myckna vattnet.
11Det fick starka grenar,
tjänliga till härskarspiror,
och dess stam växte hög,
omgiven av lövverk,
så att det syntes vida, ty det var högt
och rikt på rankor.
12Då ryckte man upp det i vrede,
och det blev kastat på jorden,
och stormen från öster
förtorkade dess frukt.
Dess starka grenar
brötos av och torkade bort,
elden fick förtära dem.
13Nu är det utplanterat i öknen,
i ett torrt och törstande land.
14Och eld har gått ut från dess yppersta gren
och har förtärt dess frukt.
Så finnes där nu ingen stark gren kvar,
ingen härskarspira!
En klagosång är detta, och den har fått tjäna såsom klagosång.