1 Moseboken 29

₁Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet. ₂Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Och stenen som låg över brunnens öppning var stor; ₃därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning. ₄Och Jakob sade till männen: ”Mina bröder, varifrån ären I?” De svarade: ”Vi äro från Haran.” ₅Då sade han till dem: ”Kännen I Laban, Nahors son?” De svarade: ”Ja.” ₆Han frågade dem vidare: ”Står det väl till med honom?” De svarade: ”Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.” ₇Han sade: ”Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att samla boskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.” ₈Men de svarade: ”Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens öppning; då vattna vi fåren.” ₉Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin faders får; ty hon plägade vakta dem. ₁₀När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får. ₁₁Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt. ₁₂Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände, och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och omtalade det för sin fader. ₁₃Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade hänt honom. ₁₄Och Laban sade till honom: ”Ja, du är mitt kött och ben.” Och han stannade hos honom en månads tid.

₁₅Och Laban sade till Jakob: ”Du är ju min frände. Skulle du då tjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?” ₁₆Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre hette Rakel. ₁₇Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var skön att skåda. ₁₈Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: ”Jag vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.” ₁₉Laban svarade: ”Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att jag skulle giva henne åt någon annan; bliv kvar hos mig.” ₂₀Så tjänade Jakob för Rakel i sju år, och det tycktes honom vara allenast några dagar; så kär hade han henne.

₂₁Därefter sade Jakob till Laban: ”Giv mig min hustru, ty min tid är nu förlupen; låt mig gå in till henne.” ₂₂Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett gästabud. ₂₃Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till honom, och han gick in till henne. ₂₄Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till tjänstekvinna.

₂₅Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till Laban: ”Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jag tjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?” ₂₆Laban svarade: ”Det är icke sed på vår ort att man giver bort den yngre före den äldre. ₂₇Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu ytterligare sju år.” ₂₈Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till ända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru. ₂₉Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till tjänstekvinna. ₃₀Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än Lea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.

₃₁Men då Herren såg att Lea var försmådd, gjorde han henne fruktsam, medan Rakel var ofruktsam. ₃₂Och Lea blev havande och födde en son, och hon gav honom namnet Ruben, ty hon tänkte: ”Herren har sett till mitt lidande; ja, nu skall min man hava mig kär.” ₃₃Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: ”Herren har hört att jag har varit försmådd, därför har han givit mig också denne.” Och hon gav honom namnet Simeon. ₃₄Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: ”Nu skall väl ändå min man hålla sig till mig; jag har ju fött honom tre söner.” Därav fick denne namnet Levi. ₃₅Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: ”Nu vill jag tacka Herren.” Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan upphörde hon att föda.