1 Moseboken 9

₁Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden. ₂Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand. ₃Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta. ₄Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta. ₅Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av den ena människan utkräva den andres själ; ₆den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild. ₇Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden och föröken eder på den.”

₈Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom: ₉”Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra efterkommande efter eder, ₁₀och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar, boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som hava gått ut ur arken. ₁₁Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall mer komma och fördärva jorden.” ₁₂Och Gud sade: ”Detta skall vara tecknet till det förbund som jag gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder, för eviga tider: ₁₃min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till förbundet mellan mig och jorden. ₁₄Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen då synes i skyn, ₁₅skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar allt kött. ₁₆När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.” ₁₇Så sade nu Gud till Noa: ”Detta skall vara tecknet till det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på jorden.”

₁₈Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men Ham var Kanaans fader. ₁₉Dessa tre voro Noas söner, och från dessa hava alla jordens folk utgrenat sig.

₂₀Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en vingård. ₂₁Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i sitt tält. ₂₂Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade det för sina båda bröder, som voro utanför. ₂₃Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror, båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de icke sågo sin faders blygd. ₂₄När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han: