Varning för avfall. Oryggligheten av Guds löfte.
1Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud, 2med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. 3Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
4Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, 5och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, 6men som ändå hava avfallit — dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse. 7Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud. 8Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
9Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt. 10Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören. 11Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp, 12så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
13Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv — eftersom han icke hade någon högre att svärja vid — 14och sade: Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig. 15Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var. 16Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist. 17Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed. 18Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss. 19I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten, 20dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst ”efter Melkisedeks sätt, till evig tid”.
