Jesaja 1

₂Hören, I himlar,

och lyssna, du jord;

ty Herren talar.

Barn har jag uppfött och fostrat,

men de hava avfallit från mig.

₃En oxe känner sin ägare

och en åsna sin herres krubba,

men Israel känner intet,

mitt folk förstår intet.

₄Ve dig, du syndiga släkte,

du skuldbelastade folk,

du ogärningsmäns avföda,

I vanartiga barn,

som haven övergivit Herren,

föraktat Israels Helige

och vikit bort ifrån honom!

₅Var skall man mer slå eder,

då I så fortgån i avfällighet?

Hela huvudet är ju krankt,

och hela hjärtat är sjukt.

₆Ifrån fotbladet ända upp till huvudet

finnes intet helt,

blott sårmärken och blånader

och friska sår,

icke utkramade eller förbundna

eller lenade med olja.

₇Edert land är en ödemark,

edra städer äro uppbrända i eld,

edra åkrar bliva i eder åsyn

förtärda av främlingar;

en ödeläggelse är det,

såsom där främlingar hava omstörtat allt.

₈Allenast dottern Sion står kvar där,

såsom en hydda i en vingård,

såsom ett vaktskjul på ett gurkfält,

såsom en inspärrad stad.

₉Om Herren Sebaot icke hade lämnat

en liten återstod kvar åt oss,

då vore vi såsom Sodom,

vi vore Gomorra lika.

₁₀Hören Herrens ord,

I Sodomsfurstar,

lyssna till vår Guds lag,

du Gomorra-folk.

₁₁Vad skall jag med edra många slaktoffer?

säger Herren.

Jag är mätt på brännoffer av vädurar

och på gödkalvars fett,

och till blod av tjurar och lamm

och bockar har jag intet behag.

₁₂När I kommen för att träda fram

inför mitt ansikte,

vem begär då av eder det,

att mina förgårdar trampas ned?

₁₃Bären ej vidare fram

fåfängliga spisoffer;

ångan av dem är

en styggelse för mig.

Nymånader och sabbater

och utlysta fester,

ondska i förening med högtidsförsamlingar,

sådant kan jag icke lida.

₁₄Edra nymånader och högtider

hatar min själ;

de hava blivit mig en börda,

jag orkar ej bära den.

₁₅Ja, huru I än uträcken edra händer,

så gömmer jag mina ögon för eder,

och om I än mycket bedjen,

så hör jag icke därpå.

Edra händer äro fulla av blod;

₁₆tvån eder då, och renen eder.

Skaffen edert onda väsende

bort ifrån mina ögon.

Hören upp att göra vad ont är.

₁₇Lären att göra vad gott är,

faren efter det rätt är,

visen förtryckaren på bättre vägar,

skaffen den faderlöse rätt,

utfören änkans sak.

₁₈Kom, låt oss gå till rätta

med varandra, säger Herren.

Om edra synder än äro blodröda,

så kunna de bliva snövita,

och om de äro röda såsom scharlakan,

så kunna de bliva såsom vit ull.

₁₉Om I ären villiga att höra,

skolen I få äta av landets goda.

₂₀Men ären I ovilliga och gensträviga,

skolen I förtäras av svärd;

ty så har Herrens mun talat.

₂₁Huru har hon icke blivit en sköka,

den trogna staden!

Den var full av rätt,

rättfärdighet bodde därinne,

men nu bo där mördare.

₂₂Ditt silver har blivit slagg,

ditt ädla vin är utspätt med vatten.

₂₃Dina styresmän äro upprorsmän

och tjuvars stallbröder.

Alla älska de mutor

och fara efter vinning.

Den faderlöse skaffa de icke rätt,

och änkans sak

kommer icke inför dem.

₂₄Därför säger Herren,

Herren Sebaot,

den Starke i Israel:

Ve! Jag vill släcka

min harm på mina ovänner

och hämnas på mina fiender.

₂₅Jag vill vända min hand emot dig

och bortrensa ditt slagg såsom med lutsalt

och skaffa bort all din oädla malm.

₂₆Jag vill åter giva dig

sådana domare som tillförne,

och sådana rådsherrar

som du förut ägde.

Därefter skall du kallas

”rättfärdighetens stad”,

”en trogen stad”.

₂₇Sion skall genom rätt bliva förlossad

och dess omvända genom rättfärdighet.

₂₈Men fördärv skall drabba

alla överträdare och syndare,

och de som övergiva Herren,

de skola förgås.

₂₉Ja, de skola komma på skam med de terebinter

som voro eder fröjd;

och I skolen få blygas över de lustgårdar

som I haden så kära.

₃₀Ty I skolen bliva såsom en terebint

med vissnade löv

och varda lika en lustgård

utan något vatten.

₃₁Och de väldige skola varda såsom blår,

och deras verk såsom en gnista,

och de skola tillsammans brinna,

och ingen skall kunna släcka.