Sång över Babels konungs fall. Profetia mot Assyrien. Utsaga angående Filisteen.
1Ty Herren skall förbarma sig över Jakob och ännu en gång utvälja Israel och låta dem komma till ro i deras land; och främlingar skola sluta sig till dem och hålla sig till Jakobs hus. 2Och folk skola taga dem och föra dem hem igen; men Israels hus skall lägga dem under sig såsom sin arvedel i Herrens land, och skall göra dem till trälar och trälinnor. Så skola de få sina fångvaktare till fångar och råda över sina plågare.
3Och på den dag då Herren låter dig få ro från din vedermöda och ångest, och från den hårda träldom som har varit dig pålagd, 4då skall du stämma upp denna visa över konungen i Babel, du skall säga:
”Vilken ände har icke plågaren fått,
vilken ände pinoorten!
5Herren har brutit sönder
de ogudaktigas stav,
tyrannernas ris,
6det ris som i grymhet slog folken
med slag på slag,
och i vrede härskade över folkslagen
med skoningslös förföljelse.
7Hela jorden har nu fått vila och ro;
man brister ut i jubel.
8Själva cypresserna glädja sig över ditt fall,
så ock Libanons cedrar:
’Sedan du nu ligger där, drager ingen hitupp
för att hugga ned oss.’
9Dödsriket därnere störes i sin ro för din skull,
när det måste taga emot dig.
Skuggorna där väckas upp för din skull,
jordens alla väldige;
folkens alla konungar måste stå upp
från sina troner.
10De upphäva alla sin röst
och säga till dig:
’Så har då också du blivit maktlös såsom vi,
ja, blivit vår like.’
11Ned till dödsriket har din härlighet måst fara,
och dina harpors buller;
förruttnelse är bädden under dig,
och maskar äro ditt täcke.
12Huru har du icke fallit ifrån himmelen,
du strålande morgonstjärna!
Huru har du icke blivit fälld till jorden,
du folkens förgörare!
13Det var du som sade i ditt hjärta:
’Jag vill stiga upp till himmelen;
högt ovanför Guds stjärnor
vill jag ställa min tron;
jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg
längst uppe i norr.
14Jag vill stiga upp över molnens höjder,
göra mig lik den Högste.’
15Nej, ned till dödsriket måste du fara,
längst ned i graven.
16De som se dig stirra på dig,
de betrakta dig och säga:
’Är detta den man som kom jorden att darra
och riken att bäva,
17den som förvandlade jordkretsen till en öken
och förstörde dess städer,
den som aldrig frigav sina fångar,
så att de fingo återvända hem?’
18Folkens alla konungar
ligga allasammans med ära
var och en i sitt vilorum;
19men du ligger obegraven och bortkastad,
lik en föraktad gren;
du ligger där överhöljd av dräpta,
av svärdsslagna män,
av döda som hava farit ned i gravkammaren,
lik ett förtrampat as.
20Du skulle icke såsom de
få vila i en grav,
ty du fördärvade ditt land
och dräpte ditt folk.
Om ogärningsmännens avföda
skall man aldrig mer tala.
21Anställen ett blodbad på hans söner
för deras fäders missgärning.
De få ej stå upp och besitta jorden
och fylla jordkretsens yta med städer.”
22Nej, jag skall stå upp emot dem, säger Herren Sebaot; och jag skall utrota ur Babel både namn och kvarleva, både barn och efterkommande, säger Herren. 23Och jag skall göra det till ett tillhåll för rördrommar och fylla det med sumpsjöar; ja, jag skall bortsopa det med ödeläggelsens kvast, säger Herren Sebaot.
24Herren Sebaot har svurit och sagt:
Sannerligen, såsom jag har tänkt, så skall det ske,
och vad jag har beslutit, det skall fullbordas.
25Jag skall krossa Assur i mitt land,
och på mina berg skall jag förtrampa honom.
Så skall hans ok bliva borttaget ifrån dem
och hans börda tagas av deras skuldra.
26Detta är det beslut som är fattat
mot hela jorden;
detta är den hand som är uträckt
mot alla folk.
27Ty Herren Sebaot har beslutit det;
vem kan då göra det om intet?
Hans hand är det som är uträckt;
vem kan avvända den?
28I det år då konung Ahas dog förkunnades följande utsaga:
29Gläd dig icke, du filistéernas hela land,
över att det ris som slog dig är sönderbrutet;
ty från ormens rot skall en basilisk komma fram,
och dennes avkomma bliver en flygande drake.
30De utarmade skola sedan få bete
och de fattiga få lägra sig i trygghet;
men telningarna från din rot skall jag döda genom hunger,
och vad som bliver kvar av dig skall dräpas.
31Jämra dig, du port; ropa, du stad;
försmält av ångest, du filistéernas hela land.
Ty norrifrån kommer en rök;
i fiendeskarornas tåg bliver ingen efter.
32Vad skall man då svara
det främmande folkets sändebud?
Jo, att det är Herren som har grundat Sion,
och att de betryckta bland hans folk där hava sin tillflykt.
