Profetens kallelse.
1I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. 2Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de. 3Och den ene ropade till den andre och sade:
”Helig, helig, helig är Herren Sebaot;
hela jorden är full av hans härlighet.”
4Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök.
5Då sade jag: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, Herren Sebaot.” 6Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. 7Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: ”Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.”
8Och jag hörde Herren tala, och han sade: ”Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?” Och jag sade: ”Se, här är jag, sänd mig.” 9Då sade han: ”Gå åstad och säg till detta folk:
’Hören alltjämt, men förstån intet;
sen alltjämt, men förnimmen intet’.
10Förstocka detta folks hjärta,
och tillslut dess öron,
och förblinda dess ögon,
så att det icke kan se med sina ögon,
eller höra med sina öron,
eller förstå med sitt hjärta,
och omvända sig och bliva helat.”
11Men jag sade: ”För huru lång tid, Herre?” Han svarade: ”Till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare, och husen utan folk, och till dess att fälten ligga öde och förhärjade. 12Och när Herren har fört folket bort i fjärran och ödsligheten bliver stor i landet, 13och allenast en tiondedel ännu är kvar däri, då skall denna ytterligare förödas, såsom en terebint eller en ek av vilken en stubbe har lämnats kvar, när den fälldes. Den stubben skall vara en helig säd.”
