Domarboken 20

₁Då drogo alla Israels barn ut; och menigheten församlade sig såsom en man, från Dan ända till Beer-Seba, så ock från Gileads land, inför Herren i Mispa. ₂Och de förnämsta i hela folket alla Israels stammar, trädde fram i Guds folks församling: fyra hundra tusen svärdbeväpnade män till fots. ₃Men Benjamins barn fingo höra att de övriga israeliterna hade dragit upp till Mispa.

Och Israels barn sade: ”Omtalen huru denna ogärning har tillgått.” ₄Då tog den levitiske mannen, den mördade kvinnans man, till orda och sade: ”Jag och min bihustru kommo till Gibea i Benjamin för att stanna där över natten. ₅Då blev jag överfallen av Gibeas borgare; de omringade huset om natten för att våldföra sig på mig. Mig tänkte de dräpa, och min bihustru kränkte de, så att hon dog. ₆Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckena omkring över Israels arvedels hela område, eftersom de hade gjort en sådan skändlighet och galenskap i Israel. ₇Se, nu ären I allasammans här, I Israels barn. Läggen nu fram förslag och råd här på stället.” ₈Då stod allt folket upp såsom en man och sade: ”Ingen av oss må gå hem till sin hydda, ingen må begiva sig hem till sitt hus. ₉Detta är vad vi nu vilja göra med Gibea: vi skola låta lotten gå över det. ₁₀På vart hundratal i alla Israels stammar må vi taga ut tio män, och på vart tusental hundra, och på vart tiotusental tusen, för att dessa må skaffa munförråd åt folket, så att folket, när det kommer till Geba i Benjamin, kan göra med staden såsom tillbörligt är för all den galenskap som den har gjort i Israel.” ₁₁Så församlade sig vid staden alla män i Israel, endräktigt såsom en man.

₁₂Och Israels stammar sände åstad män till alla Benjamins stammar och läto säga; ”Vad är det för en ogärning som har blivit begången ibland eder! ₁₃Lämnen nu ut de onda män som bo i Gibea, så att vi få döda dem och skaffa bort ifrån Israel vad ont är.” Men benjaminiterna ville icke lyssna till sina bröders, de övriga israeliternas, ord. ₁₄I stället församlade sig Benjamins barn från sina städer till Gibea, för att draga ut till strid mot de övriga israeliterna. ₁₅På den dagen mönstrades Benjamins barn; de utgjorde från dessa städer tjugusex tusen svärdbeväpnade män; vid denna mönstring medräknades icke de som bodde i Gibea, vilka utgjorde sju hundra utvalda män. ₁₆Bland allt detta folk funnos sju hundra utvalda män som voro vänsterhänta; alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret, utan att fela. ₁₇Och när Israels män — Benjamin frånräknad — mönstrades, utgjorde de fyra hundra tusen svärdbeväpnade män; alla dessa voro krigsmän. ₁₈Dessa bröto nu upp och drogo åstad till Betel och frågade Gud. Israels barn sade: ”Vem bland oss skall först draga ut i striden mot Benjamins barn?” Herren svarade: ”Juda först.”

₁₉Då bröto Israels barn upp följande morgon och lägrade sig framför Gibea. ₂₀Därefter drogo Israels män ut till strid mot Benjamin; Israels män ställde upp sig till strid mot dem vid Gibea. ₂₁Men Benjamins barn drogo ut ur Gibea och nedgjorde på den dagen tjugutvå tusen man av Israel. ₂₂Folket, Israels män, tog dock åter mod till sig och ställde upp sig ännu en gång till strid på samma plats där de hade ställt upp sig första dagen. ₂₃Israels barn gingo nämligen upp och gräto inför Herrens ansikte ända till aftonen; och de frågade Herren: ”Skall jag ännu en gång inlåta mig i strid med min broder Benjamins barn?” Och Herren svarade: ”Dragen ut mot honom.”

₂₄När så Israels barn dagen därefter ryckte fram mot Benjamins barn, ₂₅drog ock Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn och nedgjorde av dem ytterligare aderton tusen man, allasammans svärdbeväpnade män. ₂₆Då drogo alla Israels barn upp, allt folket, och kommo till Betel och gräto och stannade där inför Herrens ansikte och fastade på den dagen ända till aftonen; och de offrade brännoffer och tackoffer inför Herrens ansikte. ₂₇Och Israels barn frågade Herren (ty Guds förbundsark stod på den tiden där, ₂₈och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför den på den tiden); de sade: ”Skall jag ännu en gång draga ut till strid mot min broder Benjamins barn, eller skall jag avstå därifrån?” Herren svarade: ”Dragen upp; ty i morgon skall jag giva honom i din hand.”

₂₉Då lade Israel manskap i bakhåll mot Gibea, runt omkring det. ₃₀Och därefter drogo Israels barn upp mot Benjamins barn, på tredje dagen, och ställde upp sig i slagordning mot Gibea likasom de förra gångerna. ₃₁Och Benjamins barn drogo ut mot folket och blevo lockade långt bort ifrån staden; och likasom det hade skett de förra gångerna, fingo de i början slå ihjäl några av folket på vägarna (både på den som går upp till Betel och på den som går till Gibea över fältet), kanhända ett trettiotal av Israels män. ₃₂Då tänkte Benjamins barn: ”De äro slagna av oss, nu likasom förut.” Men Israels barn hade träffat det avtalet: ”Vi vilja fly och så locka dem långt bort ifrån staden, ut på vägarna.” ₃₃Och alla Israels män hade brutit upp från platsen där de voro, och hade ställt upp sig i slagordning vid Baal-Tamar, under det att de israeliter som lågo i bakhåll bröto fram ifrån sin plats vid Maare-Geba. ₃₄Så kommo då tio tusen män, utvalda ur hela Israel, fram gent emot Gibea, och striden blev hård, utan att någon visste att olyckan var dem så nära. ₃₅Och Herren lät Benjamin bliva slagen av Israel, och Israels barn nedgjorde av Benjamin på den dagen tjugufem tusen ett hundra man, allasammans svärdbeväpnade män.

₃₆Nu sågo Benjamins barn att de voro slagna. Israels män gåvo nämligen plats åt Benjamin, ty de förlitade sig på bakhållet som de hade lagt mot Gibea. ₃₇Då skyndade sig de som lågo i bakhåll att falla in i Gibea; de som lågo i bakhåll drogo åstad och slogo alla invånarna i staden med svärdsegg. ₃₈Men de övriga israeliterna hade träffat det avtalet med dem som lågo i bakhåll, att dessa skulle låta en tjock rök såsom tecken stiga upp från staden. ₃₉Israels män vände alltså ryggen i striden. Men sedan Benjamin i början hade fått slå ihjäl några av Israels män, kanhända ett trettiotal, och därvid hade tänkt: ”Förvisso äro de slagna av oss, nu likasom i den förra striden”, ₄₀då kommo de att vända sig om, vid det att rökpelaren, det avtalade tecknet, begynte stiga upp från staden. Och de fingo nu se hela staden förvandlad i lågor som slogo upp mot himmelen. ₄₁När då Israels män åter vände om, blevo Benjamins män förskräckta, ty nu sågo de att olyckan var dem nära. ₄₂Och de vände om för Israels män, bort åt öknen till, men fienderna hunno upp dem; och de som bodde i städerna där nedgjorde dem som hade kommit mitt emellan. ₄₃De omringade benjaminiterna, de satte efter dem och trampade ned dem på deras viloplats, ända fram emot Gibea, österut. ₄₄Så föllo av Benjamin aderton tusen man, allasammans tappert folk. ₄₅Då vände de övriga sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons klippa; men de andra gjorde en efterskörd bland dem på vägarna, fem tusen man, och satte så efter dem ända till Gideom och slogo av dem två tusen man. ₄₆Alltså utgjorde de som på den dagen föllo av Benjamin tillsammans tjugufem tusen svärdbeväpnade män; alla dessa voro tappert folk. ₄₇Men av dem som vände sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons klippa, hunno sex hundra man ditfram; dessa stannade på Rimmons klippa i fyra månader. ₄₈Emellertid vände Israels män tillbaka till Benjamins barn och slogo dem med svärdsegg, både dem av stadens befolkning, som ännu voro oskadda, och jämväl boskapen, korteligen, allt vad de träffade på; därtill satte de eld på alla städer som de träffade på.