Jeremia 2

Jag kommer ihåg, dig till godo, din ungdoms kärlek,

huru du älskade mig under din brudtid,

huru du följde mig i öknen,

i landet där man intet sår.

₃Ja, en Herrens heliga egendom är Israel,

förstlingen av hans skörd;

alla som vilja äta därav ådraga sig skuld,

olycka kommer över dem,

säger Herren.

₄Hören Herrens ord, I av Jakobs hus,

I alla släkter av Israels hus.

₅Så säger Herren:

Vad orätt funno edra fäder hos mig,

eftersom de gingo bort ifrån mig

och följde efter fåfängliga avgudar

och bedrevo fåfänglighet?

₆De frågade icke: ”Var är Herren,

han som förde oss upp ur Egyptens land,

han som ledde oss i öknen,

det öde och oländiga landet,

torrhetens och dödsskuggans land,

det land där ingen vägfarande färdades,

och där ingen människa bodde?”

₇Och jag förde eder in i det bördiga landet,

och I fingen äta av dess frukt och dess goda.

Men när I haden kommit ditin, orenaden I mitt land

och gjorden min arvedel till en styggelse.

₈Prästerna frågade icke: ”Var är Herren?”

De som hade lagen om händer ville icke veta av mig,

och herdarna avföllo från mig;

profeterna profeterade i Baals namn

och följde efter sådana som icke kunde hjälpa.

₉Därför skall jag än vidare gå till rätta med eder, säger Herren,

ja, ännu med edra barnbarn skall jag gå till rätta.

₁₀Dragen bort till kittéernas öländer

och sen efter,

sänden bud till Kedar

och forsken noga efter;

sen till, om något sådant där har skett.

₁₁Har väl något hednafolk bytt bort sina gudar?

Och dock äro dessa inga gudar.

Men mitt folk har bytt bort sin ära

mot en avgud som icke kan hjälpa.

₁₂Häpnen häröver, I himlar;

förskräckens och bäven storligen, säger Herren.

₁₃Ty mitt folk har begått

en dubbel synd:

mig hava de övergivit,

en källa med friskt vatten,

och de hava gjort sig brunnar,

usla brunnar,

som icke hålla vatten.

₁₄Är väl Israel en träl

eller en hemfödd slav,

eftersom han så har lämnats till plundring?

₁₅Lejon ryta mot honom,

de låta höra sitt skri.

De göra hans land till en ödemark;

hans städer brännas upp,

så att ingen kan bo i dem.

₁₆Till och med Nofs och Tapanhes' barn

avbeta dina berg.

₁₇Men är det ej du själv som vållar dig detta,

därmed att du övergiver Herren din Gud,

när han vill leda dig på den rätta vägen?

₁₈Varför vill du då nu gå till Egypten

och dricka av Sihors vatten?

Och varför vill du gå till Assyrien

och dricka av flodens vatten?

₁₉Det är din ondska som bereder dig tuktan,

det är din avfällighet som ådrager dig straff.

Märk därför och besinna

vilken olycka och sorg det har med sig

att du övergiver Herren, din Gud,

och icke vill frukta mig,

säger Herren, Herren Sebaot.

₂₀Ty för länge sedan

bröt du sönder ditt ok

och slet av dina band

och sade: ”Jag vill ej tjäna.”

Och på alla höga kullar

och under alla gröna träd

lade du dig ned för att öva otukt.

₂₁Jag hade ju planterat dig såsom ett ädelt vinträd

av alltigenom äkta art;

huru har du då kunnat förvandlas för mig

till vilda rankor av ett främmande vinträd?

₂₂Ja, om du ock tvår dig med lutsalt

och tager än så mycken såpa,

så förbliver dock din missgärning oren inför mig,

säger Herren, Herren.

₂₃Huru kan du säga: ”Jag har ej orenat mig,

jag har icke följt efter Baalerna”?

Besinna vad du har bedrivit i dalen,

ja, betänk vad du har gjort.

Du är lik ett ystert kamelsto, som löper hit och dit.

₂₄Du är lik en vildåsna,

fostrad i öknen,

en som flåsar i sin brunst,

och vars brånad ingen kan stävja;

om någon vill till henne,

behöver han ej löpa sig trött;

när hennes månad kommer,

träffar man henne.

₂₅Akta din fot, så att den icke tappar skon,

och din strupe, så att den ej bliver torr av törst.

Men du svarar: ”Du mödar dig förgäves.

Nej, jag älskar de främmande,

och efter dem vill jag följa.”

₂₆Såsom tjuven står där med skam, när han ertappas,

så skall Israels hus komma på skam,

med sina konungar och furstar,

med sina präster och profeter,

₂₇dessa som säga till trästycket:

”Du är min fader”,

och säga till stenen:

”Du har fött mig.”

Ty de vända ryggen till mig

och icke ansiktet;

men när olycka är på färde, ropa de:

”Upp och fräls oss!”

₂₈Var äro då dina gudar,

de som du gjorde åt dig?

Må de stå upp. Kunna de frälsa dig

i din olyckas tid?

Ty så många som dina städer äro,

så många hava dina gudar blivit, du Juda.

₂₉Huru kunnen I gå till rätta med mig?

I haven ju alla avfallit från mig, säger Herren.

₃₀Förgäves har jag slagit edra barn;

de hava icke velat taga emot tuktan.

Edert svärd har förtärt edra profeter,

såsom vore det ett förhärjande lejon.

₃₁Du onda släkte, giv akt på Herrens ord.

Har jag då för Israel varit en öken

eller ett mörkrets land,

eftersom mitt folk säger: ”Vi hava gjort oss fria,

vi vilja ej mer komma till dig”?

₃₂Icke förgäter en jungfru sina smycken

eller en brud sin gördel?

Men mitt folk har förgätit mig

sedan urminnes tid.

₃₃Huru skickligt går du icke till väga,

när du söker älskog!

Därför har du ock blivit förfaren

på det ondas vägar.

₃₄Ja, på dina mantelflikar finner man blod

av arma och oskyldiga, som du har dödat,

icke därför att de ertappades vid inbrott,

nej, därför att din håg står till allt sådant.

₃₅Och dock säger du: ”Jag går fri ifrån straff;

hans vrede mot mig har förvisso upphört.”

Nej, jag vill gå till rätta med dig,

om du än säger: ”Jag har icke syndat.”

₃₆Varför har du nu så brått

att vandra åstad på en annan väg?

Också med Egypten skall du komma på skam,

likasom du kom på skam med Assyrien.

₃₇Också därifrån skall du få gå din väg,

med händerna på huvudet.

Ty Herren förkastar dem som du förlitar dig på,

och du skall icke bliva lyckosam med dem.