Förnyad maning till omvändelse. Den kommande domen. Profetens klagan.
1Om du omvänder dig, Israel, säger Herren,
skall du få vända tillbaka till mig;
och om du skaffar bort dina styggelser från min åsyn,
skall du slippa vandra flyktig omkring.
2Då skall du svärja i sanning, rätt och rättfärdighet:
”Så sant Herren lever”,
och hednafolken skola välsigna sig i honom
och berömma sig av honom.
3Ja, så säger Herren
till Juda män och till Jerusalem:
Bryten eder ny mark,
och sån ej bland törnen.
4Omskären eder åt Herren; skaffen bort
edert hjärtas förhud,
I Juda män och I Jerusalems invånare.
Eljest skall min vrede bryta fram såsom en eld
och brinna så, att ingen kan utsläcka den,
för edert onda väsendes skull.
5Förkunnen i Juda,
kungören i Jerusalem och påbjuden,
ja, stöten i basun i landet,
ropen ut med hög röst och sägen:
”Församlen eder och låt oss fly
in i de befästa städerna.”
6Resen upp ett baner som visar åt Sion,
bärgen edert gods och dröjen icke;
ty jag skall låta olycka komma från norr,
med stor förstöring.
7Ett lejon drager fram ur sitt snår,
och en folkfördärvare bryter upp,
han går ut ur sin boning,
för att göra ditt land till en ödemark;
då bliva dina städer förstörda,
så att ingen kan bo i dem.
8Så höljen eder nu i sorgdräkt,
klagen och jämren eder,
ty Herrens vredes glöd
upphör icke över oss.
9På den tiden, säger Herren, skall det vara förbi med konungens och furstarnas mod, och prästerna skola bliva förfärade och profeterna stå häpna. 10Men jag sade: ”Ack Herre, Herre, svårt bedrog du sannerligen detta folk och Jerusalem, då du sade: ’Det skall gå eder väl.’ Svärdet är ju nära att taga vårt liv. 11På den tiden skall det sägas om detta folk och om Jerusalem: En brännande vind från höjderna i öknen kommer emot dottern mitt folk, icke en sådan vind som passar, när man kastar säd eller rensar korn; 12nej, en våldsammare vind än som så låter jag komma. Ja, nu vill jag gå till rätta med dem!”
13Se, såsom ett moln kommer han upp,
och såsom en stormvind äro hans vagnar;
hans hästar äro snabbare än örnar,
ve oss, vi äro förlorade!
14Så två nu ditt hjärta rent från ondska, Jerusalem, för att du må bliva frälst. Huru länge skola fördärvets tankar bo i ditt bröst? 15Från Dan höres ju en budbärare ropa, och från Efraims bergsbygd en som bådar fördärv. 16Förkunnen för folken, ja, kungören över Jerusalem att en belägringshär kommer ifrån fjärran land och häver upp sitt rop mot Juda städer. 17Såsom väktare kring ett åkerfält samla de sig runt omkring henne, därför att hon har varit gensträvig mot mig, säger Herren. 18Ja, ditt eget leverne och dina egna varningar vålla dig detta; det är din ondskas frukt att det bliver dig så bittert, och att plågan träffar dig ända in i hjärtat.
19I mitt innersta våndas jag,
i mitt hjärtas djup.
Mitt hjärta klagar i mig,
jag kan icke tiga,
ty basunljud hör du, min själ,
och krigiskt härskri.
20Olycka efter olycka ropas ut,
ja, hela landet bliver förött;
plötsligt bliva mina hyddor förödda,
i ett ögonblick mina tält.
21Huru länge skall jag se stridsbaneret
och höra basunljud?
22Ja, mitt folk är oförnuftigt,
de vilja ej veta av mig.
De äro dåraktiga barn
och hava intet förstånd.
Visa äro de till att göra vad ont är,
men att göra vad gott är förstå de ej.
23Jag såg på jorden,
och se, den var öde och tom,
och upp mot himmelen,
och där lyste intet ljus.
24Jag såg på bergen,
och se, de bävade,
och alla höjder vacklade.
25Jag såg mig om,
och då fanns där ingen människa,
och alla himmelens fåglar
hade flytt bort.
26Jag såg mig om,
och då var det bördiga landet en öken,
och alla dess städer voro nedbrutna,
för Herrens ansikte,
för hans vredes glöd,
27Ty så säger Herren:
Hela landet skall bliva en ödemark,
om jag än ej alldeles vill göra ände därpå.
28Därför sörjer jorden,
och himmelen därovan kläder sig i sorgdräkt,
därför att jag så har talat och beslutit
och ej kan ångra det eller taga det tillbaka.
29För larmet av ryttare och bågskyttar
tager hela staden till flykten.
Man giver sig in i skogssnåren
och upp bland klipporna.
Alla städer äro övergivna,
ingen människa bor mer i dem.
30Vad vill du göra i din förödelse?
Om du än kläder dig i scharlakan,
om du än pryder dig med gyllene smycken,
om du än söker förstora dina ögon genom smink,
så gör du dig dock skön förgäves.
Dina älskare förakta dig,
ja, de stå efter ditt liv.
31Ty jag hör rop såsom av en barnaföderska,
nödrop såsom av en förstföderska.
Det är dottern Sion som ropar;
hon flämtar, hon räcker ut sina händer:
”Ack, ve mig! I mördares våld
försmäktar min själ.”
