Job 10

₁Min själ är led vid livet.

Jag vill giva fritt lopp åt min klagan,

jag vill tala i min själs bedrövelse.

₂Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig;

låt mig veta varför du söker sak mot mig.

₃Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk,

medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

₄Har du då ögon som en varelse av kött,

eller ser du såsom människor se?

₅Är din ålder så som en människas ålder,

eller äro dina år såsom en mans tider,

₆eftersom du letar efter missgärning hos mig

och söker att hos mig finna synd,

₇du som dock vet att jag icke är skyldig,

och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

₈Dina händer hava danat och gjort mig,

helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

₉Tänk på huru du formade mig såsom lera;

och nu låter du mig åter varda till stoft!

₁₀Ja, du utgöt mig såsom mjölk,

och såsom ostämne lät du mig stelna.

₁₁Med hud och kött beklädde du mig,

av ben och senor vävde du mig samman.

₁₂Liv och nåd beskärde du mig,

och genom din vård bevarades min ande.

₁₃Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken,

jag vet att du hade detta i sinnet:

₁₄om jag syndade, skulle du vakta på mig

och icke lämna min missgärning ostraffad.

₁₅Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!

Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud,

jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

₁₆Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig

och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

₁₇Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram

och alltmer låta mig känna din förtörnelse;

med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

₁₈Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet?

Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

₁₉hava blivit såsom hade jag aldrig varit till;

från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

₂₀Kort är ju min tid; må han då låta mig vara,

lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

₂₁innan jag går hädan, för att aldrig komma åter,

bort till mörkrets och dödsskuggans land,

₂₂till det land vars dunkel är såsom djupa natten,

dit där dödsskugga och förvirring råder,

ja, där dagsljuset självt är såsom djupa natten.