Job 17

₁Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,

bland gravar får jag min lott.

₂Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,

och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

₃Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;

vilken annan vill giva mig sitt handslag?

₄Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,

därför skall du icke låta dem triumfera.

₅Den som förråder sina vänner till plundring,

på hans barn skola ögonen försmäkta.

₆Jag är satt till ett ordspråk bland folken;

en man som man spottar i ansiktet är jag.

₇Därför är mitt öga skumt av grämelse,

och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

₈De redliga häpna över sådant,

och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

₉Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,

och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

₁₀Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,

jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

₁₁Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,

vad som var mitt hjärtas begär.

₁₂Men natten vill man göra till dag,

ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

₁₃Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,

i mörkret skall jag bädda mitt läger;

₁₄till graven måste jag säga: ”Du är min fader”,

till förruttnelsens maskar: ”Min moder”, ”Min syster”.

₁₅Vad bliver då av mitt hopp,

ja, mitt hopp, vem får skåda det?

₁₆Till dödsrikets bommar far det ned,

då jag nu själv går till vila i stoftet.