Job 19

₂Huru länge skolen I bedröva min själ

och krossa mig sönder med edra ord?

₃Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig

och kränkt mig utan all försyn.

₄Om så är, att jag verkligen har farit vilse,

då är förvillelsen min egen sak.

₅Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig,

och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

₆så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt,

och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

₇Se, jag klagar över våld, men får intet svar;

jag ropar, men får icke rätt.

₈Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram,

och över mina stigar breder han mörker.

₉Min ära har han avklätt mig,

och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

₁₀Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås;

han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

₁₁Sin vrede låter han brinna mot mig

och aktar mig såsom sina ovänners like.

₁₂Hans skaror draga samlade fram

och bereda sig väg till anfall mot mig;

de lägra sig runt omkring min hydda.

₁₃Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder;

mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

₁₄Mina närmaste hava dragit sig undan,

och mina förtrogna hava förgätit mig.

₁₅Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling;

en främmande man har jag blivit i deras ögon.

₁₆Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke;

ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

₁₇Min andedräkt är vidrig för min hustru,

jag väcker leda hos min moders barn.

₁₈Till och med de små barnen visa mig förakt;

så snart jag står upp, tala de ohöviskt mot mig.

₁₉Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med;

de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

₂₀Benen i min kropp tränga ut i hud och hull;

knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

₂₁Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner,

då nu Guds hand så har hemsökt mig.

₂₂Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud,

och aldrig bliva mätta av mitt kött?

₂₃Ack att mina ord skreves upp,

ack att de bleve upptecknade i en bok,

₂₄ja, bleve med ett stift av järn och med bly

för evig tid inpräglade i klippan!

₂₅Dock, jag vet att min förlossare lever,

och att han till slut skall stå fram över stoftet.

₂₆Och sedan denna min sargade hud är borta,

skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

₂₇Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp,

för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling;

därefter trånar jag i mitt innersta.

₂₈Men när I tänken: ”Huru skola vi icke ansätta honom!”

— såsom vore skulden att finna hos mig —

₂₉då mån I taga eder till vara för svärdet,

ty vreden hör till de synder som straffas med svärd;

så mån I då besinna att en dom skall komma.