Job 6

₂Ack att min grämelse bleve vägd

och min olycka lagd jämte den på vågen!

₃Se, tyngre är den nu än havets sand,

därför kan jag icke styra mina ord.

₄Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig,

och min ande indricker deras gift;

ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

₅Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs,

icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

₆Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta,

och vem finner behag i slemörtens saft?

₇Så vägrar nu min själ att komma vid detta,

det är för mig en vämjelig spis.

₈Ack att min bön bleve hörd,

och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

₉O att det täcktes Gud att krossa mig,

att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

₁₀Då funnes ännu för mig någon tröst,

jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning;

jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

₁₁Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas?

Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

₁₂Min kraft är väl ej såsom stenens,

min kropp är väl icke av koppar!

₁₃Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig,

var utväg har blivit mig stängd.

₁₄Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän,

men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan.

₁₅Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar,

ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

₁₆som väl kunna gå mörka av vinterns flöden,

när snön har fallit och gömt sig i dem,

₁₇men som åter försvinna, när de träffas av hettan,

och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

₁₈Vägfarande där i trakten vika av till dem,

men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

₁₉Temas vägfarande skådade dithän,

Sabas köpmanståg hoppades på dem;

₂₀men de kommo på skam i sin förtröstan,

de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

₂₁Ja, likaså ären I nu ingenting värda,

handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

₂₂Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor,

taga av edert gods för att lösa mig ut,

₂₃att I skolen rädda mig undan min ovän,

köpa mig fri ur våldsverkares hand?

₂₄Undervisen mig, så vill jag tiga,

lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

₂₅Gott är förvisso uppriktigt tal,

men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

₂₆Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord,

och skall den förtvivlade få tala för vinden?

₂₇Då kasten I väl också lott om den faderlöse,

då lären I väl köpslå om eder vän!

₂₈Dock, må det nu täckas eder att akta på mig;

icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

₂₉Vänden om! Må sådan orätt icke ske;

ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

₃₀Skulle väl orätt bo på min tunga,

och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?