Job 9

₂Ja, förvisso vet jag att så är;

huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

₃Vill han gå till rätta med henne,

så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

₄Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft,

vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

₅honom som oförtänkt flyttar bort berg

och omstörtar dem i sin vrede;

₆honom som kommer jorden att vackla från sin plats,

och dess pelare bäva därvid;

₇honom som befaller solen, så går hon icke upp,

och som sätter stjärnorna under försegling;

₈honom som helt allena spänner ut himmelen

och skrider fram över havets toppar;

₉honom som har gjort Karlavagnen och Orion,

Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

₁₀honom som gör stora och outrannsakliga ting

och under, flera än någon kan räkna?

₁₁Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det,

han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

₁₂Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom?

Vem kan säga till honom: ”Vad gör du?”

₁₃Gud, han ryggar icke sin vrede;

för honom har Rahabs följe måst böja sig;

₁₄huru skulle jag då våga svara honom,

välja ut ord till att tala med honom?

₁₅Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara;

jag finge anropa min motpart om misskund.

₁₆Och om han än svarade mig på mitt rop,

så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

₁₇Ty med storm hemsöker han mig

och slår mig med sår på sår, utan sak.

₁₈Han unnar mig icke att hämta andan;

nej, med bedrövelser mättar han mig.

₁₉Gäller det försteg i kraft: ”Välan, jag är redo!”,

gäller det rätt: ”Vem ställer mig till ansvar?”

₂₀Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig;

vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

₂₁Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv,

jag frågar icke efter, om jag får leva.

₂₂Det må gå som det vill, nu vare det sagt:

han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

₂₃Om en landsplåga kommer med plötslig död,

så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

₂₄Jorden är given i de ogudaktigas hand,

och täckelse sätter han för dess domares ögon.

Är det ej han som gör det, vem är det då?

₂₅Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare,

de fly bort utan att hava sett någon lycka;

₂₆de ila åstad såsom en farkost av rör

såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

₂₇Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer,

att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

₂₈så måste jag dock bäva för alla mina kval;

jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

₂₉Nej, såsom skyldig måste jag stå där;

varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

₃₀Om jag än tvår mig i snö

och renar mina händer med lutsalt,

₃₁så skall du dock sänka mig ned i pölen,

så att mina kläder måste vämjas vid mig.

₃₂Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom,

ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

₃₃ingen skiljeman finnes mellan oss,

ingen som har myndighet över oss båda.

₃₄Må han blott vända av från mig sitt ris,

och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

₃₅då skall jag tala utan att rädas för honom,

ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.