Lukas 12

₁Då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom, så att de trampade på varandra, tog han till orda och sade, närmast till sina lärjungar: ”Tagen eder till vara för fariséernas surdeg, det är för skrymteri. ₂Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt. ₃Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret bliva hört i ljuset, och vad I haven viskat i någons öra i kammaren, det skall bliva utropat på taken.

₄Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något mer. ₅Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag säger eder: Honom skolen I frukta. — ₆Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är förgäten hos Gud. ₇Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade. Frukten icke; I ären mer värda än många sparvar. ₈Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock Människosonen kännas vid inför Guds änglar. ₉Men den som förnekar mig inför människorna, han skall ock bliva förnekad inför Guds änglar. ₁₀Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men den som hädar den helige Ande, honom skall det icke bliva förlåtet.

₁₁Men när man drager eder fram inför synagogor och överheter och myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I skolen försvara eder, eller vad I skolen säga; ₁₂ty den helige Ande skall i samma stund lära eder vad I skolen säga.”

₁₃Och en man i folkhopen sade till honom: ”Mästare, säg till min broder att han skiftar arvet med mig.” ₁₄Men han svarade honom: ”Min vän, vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder?” ₁₅Därefter sade han till dem: ”Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.”

₁₆Och han framställde för dem en liknelse; han sade: ”Det var en rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar. ₁₇Och han tänkte vid sig själv och sade: ’Vad skall jag göra? Jag har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.’ ₁₈Därefter sade han: ’Så vill jag göra: jag vill riva ned mina lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min gröda och allt mitt goda. ₁₉Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott förvarat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad.’ ₂₀Men Gud sade till honom: ’Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?’ — ₂₁Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik inför Gud.”

₂₂Och han sade till sina lärjungar: ”Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. ₂₃Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna. ₂₄Given akt på korparna: de så icke, ej heller skörda de, och de hava varken visthus eller lada; och likväl föder Gud dem. Huru mycket mer ären icke I än fåglarna! ₂₅Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en aln till sin livslängd? ₂₆Förmån I nu icke ens det som minst är, varför gören I eder då bekymmer för det övriga? ₂₇Given akt på liljorna, huru de varken spinna eller väva; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. ₂₈Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han då icke kläda eder, I klentrogne! ₂₉Söken därför icke heller I efter vad I skolen äta, eller vad I skolen dricka, och begären icke vad som är för högt. ₃₀Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader vet att I behöven detta. ₃₁Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla eder. ₃₂Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket. ₃₃Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv når, och där mal icke fördärvar. ₃₄Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.

₃₅Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande. ₃₆Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom, när han kommer och klappar. ₃₇Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och betjäna dem. ₃₈Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under den tredje och finner dem så göra — saliga äro de då. ₃₉Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund tjuven skulle komma, så tillstadde han icke att någon bröt sig in i hans hus. ₄₀Så varen ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.”

₄₁Då sade Petrus: ”Herre, är det om oss som du talar i denna liknelse, eller är det om alla?” ₄₂Herren svarade: ”Finnes någon trogen och förståndig förvaltare, som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt tid giva dem deras bestämda kost — ₄₃salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom göra så. ₄₄Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger. ₄₅Men om så är, att tjänaren säger i sitt hjärta: ’Min herre kommer icke så snart’, och han begynner att slå de andra tjänarna och tjänarinnorna och att äta och dricka, så att han bliver drucken, ₄₆då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med de otrogna. — ₄₇Och den tjänare som hade fått veta sin herres vilja, men icke redde till eller gjorde efter hans vilja, han skall bliva straffad med många slag. ₄₈Men den som, utan att hava fått veta hans vilja, gjorde vad som var slag värt, han skall bliva straffad med allenast få slag. Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera. ₄₉Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna ville jag icke att den redan brunne! ₅₀Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till dess att det är fullbordat! ₅₁Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden? Nej, säger jag eder, fastmer söndring. ₅₂Ty om fem finnas i samma hus, skola de härefter vara söndrade från varandra, så att tre stå mot två och två mot tre: ₅₃fadern mot sin son och sonen mot sin fader, modern mot sin dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru och sonhustrun mot sin svärmoder.”

₅₄Han hade också till folket: ”När I sen ett moln stiga upp i väster, sägen I strax: ’Nu kommer regn’; och det sker så. ₅₅Och när I sen sunnanvind blåsa, sägen I: ’Nu kommer stark hetta’; och detta sker. ₅₆I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att tyda; huru kommer det då till, att I icke kunnen tyda denna tiden? ₅₇Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är? — ₅₈När du går till en överhetsperson med din motpart, så gör dig under vägen all möda att bliva förlikt med denne, så att han icke drager dig fram inför domaren; då händer att domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och att rättstjänaren kastar dig i fängelse. ₅₉Jag säger dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har betalt ända till den yttersta skärven.”