Lukas 22

₁Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära. ₂Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.

₃Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv. ₄Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem. ₅Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar. ₆Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod.

₇Så kom nu den dag i det osyrade brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet. ₈Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: ”Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.” ₉De frågade honom: ”Var vill du att vi skola reda till det?” ₁₀Han svarade dem: ”När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in. ₁₁Och sägen till husbonden i det huset: ’Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?’ ₁₂Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.” ₁₃Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.

₁₄Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom. ₁₅Och han sade till dem: ”Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner; ₁₆ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.” ₁₇Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: ”Tagen detta och delen eder emellan; ₁₈ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.” ₁₉Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.” ₂₀Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: ”Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder. — ₂₁Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet. ₂₂Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve den människa genom vilken han bliver förrådd!” ₂₃Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde vara som skulle göra detta.

₂₄En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste. ₂₅Då sade han till dem: ”Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig ’nådige herrar’. ₂₆Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare. ₂₇Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare. — ₂₈Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; ₂₉och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder, ₃₀så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.

₃₁Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete; ₃₂men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.”

₃₃Då sade han till honom: ”Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.” ₃₄Men han svarade: ”Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig.”

₃₅Ytterligare sade han till dem: ”När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?” De svarade: ”Intet.” ₃₆Då sade han till dem: ”Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant. ₃₇Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: Han blev räknad bland ogärningsmän. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan.” ₃₈Då sade de: ”Herre, se här äro två svärd.” Han svarade dem: ”Det är nog.”

₃₉Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed var; och hans lärjungar följde honom. ₄₀Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: ”Bedjen att I icke mån komma i frestelse.” ₄₁Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll ned på sina knän och bad ₄₂och sade: ”Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.” ₄₃Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom. ₄₄Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden. ₄₅När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse. ₄₆Då sade han till dem: ”Varför soven I? Stån upp, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.” ₄₇Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom. ₄₈Men Jesus sade till honom: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” ₄₉Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: ”Herre, skola vi hugga till med svärd?” ₅₀Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat. ₅₁Då svarade Jesus och sade: ”Låten det gå så långt.” Och han rörde vid hans öra och helade honom. ₅₂Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: ”Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar. ₅₃Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig; men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.” ₅₄Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd. ₅₅Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.

₅₆Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden, fäste ögonen på honom och sade: ”Också denne var med honom.” ₅₇Men han nekade och sade: ”Kvinna, jag känner honom icke.” ₅₈Kort därefter fick en annan, en av männen, se honom och sade: ”Också du är en av dem.” Men Petrus svarade: ”Nej, det är jag icke.” ₅₉Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: ”Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.” ₆₀Då svarade Petrus: ”Jag förstår icke vad du menar.” Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen. ₆₁Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: ”Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.” ₆₂Och han gick ut och grät bitterligen.

₆₃Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom. ₆₄De höljde över honom och frågade honom och sade: ”Profetera: vem var det som slog dig?” ₆₅Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.

₆₆Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd ₆₇och sade: ”Är du Messias, så säg oss det.” Men han svarade dem: ”Om jag säger eder det, så tron I det icke. ₆₈Och om jag frågar, så svaren I icke. ₆₉Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.” ₇₀Då sade de alla: ”Så är du då Guds Son?” Han svarade dem: ”I sägen det själva, att jag är det.” ₇₁Då sade de: ”Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.”