Lukas 9

₁Och han kallade tillhopa de tolv och gav dem makt och myndighet över alla onda andar, så ock makt att bota sjukdomar. ₂Och han sände ut dem till att predika Guds rike och till att bota sjuka. ₃Och han sade till dem: ”Tagen intet med eder på vägen, varken stav eller ränsel eller bröd eller penningar, och haven icke heller dubbla livklädnader. ₄Och när I haven kommit in något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten. ₅Och om man någonstädes icke tager emot eder, så gån bort ifrån den staden, och skudden stoftet av edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.” ₆Och de gingo ut och vandrade igenom landet, från by till by, och förkunnade evangelium och botade sjuka allestädes.

₇Men när Herodes, landsfursten, fick höra om allt detta som skedde, visste han icke vad han skulle tro. Ty somliga sade: ”Det är Johannes, som har uppstått från de döda.”

₈Men andra sade: ”Det är Elias, som har visat sig.” Andra åter sade: ”Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.” ₉Men Herodes själv sade: ”Johannes har jag låtit halshugga. Vem är då denne, som jag hör sådant om?” Och han sökte efter tillfälle att få se honom.

₁₀Och apostlarna kommo tillbaka och förtäljde för Jesus huru stora ting de hade gjort. Då tog han dem med sig och drog sig undan till en stad som hette Betsaida, där de kunde vara allena. ₁₁Men när folket fick veta detta, gingo de efter honom. Och han lät dem komma till sig och talade till dem om Guds rike; och dem som behövde botas gjorde han friska.

₁₂Men dagen begynte nalkas sitt slut. Då trädde de tolv fram och sade till honom: ”Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få mat; vi äro ju här i en öde trakt.” ₁₃Men han sade till dem: ”Given I dem att äta.” De svarade: ”Vi hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola gå bort och köpa mat åt allt detta folk.” ₁₄Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina lärjungar: ”Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så omkring i vart.” ₁₅Och de gjorde så och läto dem alla lägga sig ned. ₁₆Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav åt lärjungarna för att de skulle lägga fram åt folket. ₁₇Och de åto alla och blevo mätta. Sedan samlade man upp de stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar.

₁₈När han en gång hade dragit sig undan och var stadd i bön, voro hans lärjungar hos honom. Och han frågade dem och sade: ”Vem säger folket mig vara?” ₁₉De svarade och sade: ”Johannes döparen; dock säga andra Elias; andra åter säga: ’Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått’.” ₂₀Då frågade han dem: ”Vem sägen då I mig vara?” Petrus svarade och sade: ”Guds Smorde.” ₂₁Då förbjöd han dem strängeligen att säga detta till någon. ₂₂Och han sade: ”Människosonen måste lida mycket och han skall bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde och skall bliva dödad, men på tredje dagen skall han uppstå igen.”

₂₃Och han sade till alla: ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig. ₂₄Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall bevara det. ₂₅Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men mister sig själv eller själv går förlorad? ₂₆Den som blyges för mig och för mina ord, för honom skall Människosonen blygas, när han kommer i sin och sin Faders och de heliga änglarnas härlighet. ₂₇Men sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike.” ₂₈Vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta tog han Petrus och Johannes och Jakob med sig och gick upp på berget för att bedja. ₂₉Och under det att han bad, blev hans ansikte förvandlat, och hans kläder blevo skinande vita. ₃₀Och se, två män stodo där och samtalade med honom, och dessa voro Moses och Elias. ₃₁De visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken han skulle fullborda i Jerusalem. ₃₂Men Petrus och de som voro med honom voro förtyngda av sömn; då de sedan vaknade, sågo de hans härlighet och de båda männen, som stodo hos honom. ₃₃När så dessa skulle skiljas ifrån honom, sade Petrus till Jesus: ”Mästare, här är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, en åt dig och en åt Moses och en åt Elias.” Han visste nämligen icke vad han sade. ₃₄Medan han så talade, kom en sky och överskyggde dem; och de blevo förskräckta, när de trädde in i skyn. ₃₅Och ur skyn kom en röst som sade: ”Denne är min Son, den utvalde; hören honom.” ₃₆Och i detsamma som rösten kom, funno de Jesus vara där allena. — Och de förtego detta och omtalade icke för någon på den tiden något av vad de hade sett.

₃₇När de dagen därefter gingo ned från berget, hände sig att mycket folk kom honom till mötes. ₃₈Då ropade en man ur folkhopen och sade: ”Mästare, jag beder dig, se till min son, ty han är mitt enda barn. ₃₉Det är så, att en ande plägar gripa fatt i honom, och strax skriar han då, och anden sliter och rycker honom, och fradgan står honom om munnen. Och det är med knapp nöd han släpper honom, sedan han har sönderbråkat honom. ₄₀Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de kunde det icke.” ₄₁Då svarade Jesus och sade: ”O du otrogna och vrånga släkte, huru länge måste jag vara hos eder och härda ut med eder? För hit din son.” ₄₂Men ännu medan denne var på väg fram, kastade den onde anden omkull honom och slet och ryckte honom. Då tilltalade Jesus den orene anden strängt och gjorde gossen frisk och gav honom tillbaka åt hans fader. ₄₃Och alla häpnade över Guds stora makt.

Då nu alla förundrade sig över alla de gärningar som han gjorde, sade han till sina lärjungar: ₄₄”Tagen emot dessa ord med öppna öron: Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer.” ₄₅Men de förstodo icke detta som han sade, och det var förborgat för dem, så att de icke kunde fatta det; dock fruktade de att fråga honom om det som han hade sagt.

₄₆Och bland dem uppstod tanken på vilken av dem som vore störst. ₄₇Men Jesus förstod deras hjärtans tankar och tog ett barn och ställde det bredvid sig ₄₈och sade till dem: ”Den som tager emot detta barn i mitt namn, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst bland eder alla, han är störst.”

₄₉Och Johannes tog till orda och sade: ”Mästare, vi sågo huru en man drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville hindra honom, eftersom han icke följde med oss.” ₅₀Men Jesus sade till honom: ”Hindren honom icke; ty den som icke är emot eder, han är för eder.”

₅₁Då nu tiden var inne att han skulle bliva upptagen, beslöt han att ställa sin färd till Jerusalem. ₅₂Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom. ₅₃Men folket där tog icke emot honom, eftersom han var stadd på färd till Jerusalem. ₅₄När de båda lärjungarna Jakob i och Johannes förnummo detta, sade de: ”Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned från himmelen och förtär dem?” ₅₅Då vände han sig om och tillrättavisade dem. ₅₆Och de gingo till en annan by.

₅₇Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon till honom: ”Jag vill följa dig, varthelst du går.” ₅₈Då svarade Jesus honom: ”Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.” ₅₉Och till en annan sade han: ”Följ mig.” Men denne svarade: ”Tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.” ₆₀Då sade han till honom: ”Låt de döda begrava sina döda; men gå du åstad och förkunna Guds rike.” ₆₁Åter en annan sade: ”Jag vill följa dig, Herre, men tillstäd mig att först taga avsked av dem som höra till mitt hus.” ₆₂Då svarade Jesus honom: ”Ingen som ser sig tillbaka, sedan han har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.”