Matteus 22

₁Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:

₂”Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son. ₃Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma. ₄Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: ’Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.’ ₅Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap. ₆Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem. ₇Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad. ₈Därefter sade han till sina tjänare: ’Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga. ₉Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.’ ₁₀Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster. ₁₁Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder. ₁₂Då sade han till honom: ’Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?’ Och han kunde intet svara. ₁₃Då sade konungen till tjänarna: ’Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.’ Där skall vara gråt och tandagnisslan. ₁₄Ty många äro kallade, men få utvalda.”

₁₅Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord. ₁₆Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: ”Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen. ₁₇Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?” ₁₈Men Jesus märkte deras ondska och sade: ”Varför söken I att snärja mig, I skrymtare? ₁₉Låten mig se skattepenningen.” Då lämnade de fram till honom en penning. ₂₀Därefter frågade han dem: ”Vems bild och överskrift är detta?” ₂₁De svarade: ”Kejsarens.” Då sade han till dem: ”Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.” ₂₂När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.

₂₃Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom ₂₄och sade: ”Mästare, Moses har sagt: ’Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.’ ₂₅Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder. ₂₆Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde. ₂₇Sist av alla dog hustrun. ₂₈Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.” ₂₉Jesus svarade och sade till dem: ”I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft. ₃₀Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. ₃₁Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud: ₃₂Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.” ₃₃När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

₃₄Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa; ₃₅och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade: ₃₆”Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?” ₃₇Då svarade han honom: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd. ₃₈Detta är det yppersta och förnämsta budet. ₃₉Därnäst kommer ett som är detta likt: Du skall älska din nästa såsom dig själv. ₄₀På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”

₄₁Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem ₄₂och sade: ”Vad synes eder om Messias, vems son är han?” De svarade honom: ”Davids.” ₄₃Då sade han till dem: ”Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom ’herre’? Han säger ju: