Markus 3

₁Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade en förvissnad hand. ₂Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för. ₃Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: ”Stå upp, och kom fram.” ₄Sedan sade han till dem: ”Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att döda?” Men de tego. ₅Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras hjärtans förstockelse, och sade till mannen: ”Räck ut din hand.” Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen. — ₆Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.

₇Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en stor hop folk följde honom från Galileen. ₈Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora ting han gjorde. ₉Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle tränga sig inpå honom. ₁₀Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade någon plåga och fördenskull ville röra vid honom. ₁₁Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och ropade och sade: ”Du är Guds Son.” ₁₂Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.

₁₃Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han själv utsåg; och de kommo till honom. ₁₄Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville sända ut till att predika, ₁₅och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar. ₁₆Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav tillnamnet Petrus; ₁₇vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän); ₁₈vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren ₁₉och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

₂₀Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke ens fingo tillfälle att äta. ₂₁Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen. ₂₂Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda andarnas furste som han drev ut de onda andarna. ₂₃Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser:

”Huru skulle Satan kunna driva ut Satan? ₂₄Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket ju icke hava bestånd; ₂₅och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke heller det huset kunna äga bestånd. ₂₆Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då ute med honom. — ₂₇Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först därefter kan han plundra hans hus.

₂₈Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru hädiskt de än må tala; ₂₉men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.”

₃₀De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.

₃₁Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut. ₃₂Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom: ”Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter dig.” ₃₃Då svarade han dem och sade: ”Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?” ₃₄Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom, och han sade: ”Se här är min moder, och här äro mina bröder! ₃₅Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min moder.”